Tusen timmar utan

Badmintonsanningar och vädersolar

2006-01-18T21:05:00.000+01:00

Om någon hittar hit.

(Det viktiga står i slutet, att jag är glad igen. Allt annat är bara trams.)

Jag åker alltid hem men jag kommer aldrig dit.

Den sjätte december skakade marken och när jag tittade ner i vattnet i kanalen var det bara svart. Sedan när jag gick från hans lägenhet visste jag att jag inte skulle ringa igen och så blev det.

Det var ungefär då jag slutade hoppas.

Innan jul åkte jag norrut med nattåget. Det var jag och fyra andra i kupén. Två pappor med varsin son. De klev på i Stockholm, då hade jag slumrat ensam i två timmar med boken på magen. De pratade skånska och skulle till Umeå på badmintonturnering. "Om man åker från Ystad till Umeå för att spela badminton så tycker man att det är ganska roligt" sa den ena pappan och flinade. Jag höll med om att så måste det nog vara och så tittade jag på de trötta tolvåriga sönerna som satt och halvsov. Papporna pratade badmintonstrategier och jag hade inget bättre för mej än att lyssna. De pratade om vikten av att trötta ut fienden, analyserade det psykologiska spelet. De berättade om den där dansken som biter ihop och andas genom näsan när han spelar bara för att det inte ska synas att han är trött. Man måste bita ihop, vänta ut, dölja. Och varva korta bollar med långa. Det är viktigt. Så sa dom. Ungefär vid det här laget klättrade jag upp till min bädd just under taket, letade reda på lite papper och började skriva ner alla dessa badmintonsanningar. Som att man aldrig får gå in och tro att man ska vinna. Då förlorar man. Och att det finns något att lära sig i alla bollar. Även om matchen är förlorad är det viktigt att inse att man kan lära sig något av de två sista bollarna. Sedan pratade de en lång stund om en femtioårig tränare som kunde gå ner i spagat och så påpekade de gång på gång det avgörande i att kunna slå bollar direkt på baslinjen.
Men det har ju ingenting med det här att göra.

Jag vet inte ens vad en baslinje är.

I alla fall.
Jag firade jul och nyår och blev gladare för varje dag. Min mormors bror åt med oss på julafton som vanligt. Han hade glömt mej och frågade efter Anna. När jag frågade honom vem han i så fall trodde att jag var tittade han bara på mej och sa "Ja, säg det". Jag undrade också lite.

Jag upptäckte ett nytt fenomen. Jag har alltid förut bara sett en sol, men nu under lovet har det varit två solar vid flera tillfällen. Vädersolar, sa pappa. Det är ett optiskt fenomen i atmosfären som uppstår då iskristaller reflekterar solljus. Vädersolar uppträder vanligen som en starkt lysande prick på himlen 22 grader till vänster eller höger om solen.

För att man ska kunna se två solar måste det vara väldigt kallt, så kallt att molnen bara består av iskristaller. Så här i efterhand kan jag tycka att det verkar lite konstigt, att det inte var så kallt att jag borde sett en annan sol bredvid. Men det kanske det var. Svaga vädersolar är tydligen rätt vanliga. Det är bara det att man inte upptäcker dem så ofta. Man måste nämligen våga titta rakt mot den starka solen.

Det var nog just så det var. Det var jävligt kallt och jag stirrade rakt mot solen och upptäckte annat ljus som lyste 22 grader åt höger.

Fast det hör ju inte heller hit.

Det viktiga är att jag blev glad igen. I lördags satt jag här i lägenheten vid mitt skrivbord och ritade och lyssnade på Emiliana Torrini och kände mej lycklig. Det är viktigt. Det är inte ens särskilt viktigt att han ringde senare på kvällen, efter 38 dagar, och undrade hur det kunde bli så här och sa alla saker jag drömt om att höra i ett halvår. (Men hela armen skakade så mycket att jag knappt kunde hålla telefonluren.)

Ja du Martin. Jag vet ingenting mer just nu än att jag är glad, att jag tänker fortsätta vara det, att det var en lång väg hit och att jag inte kommer svara ja när du frågar om vi ska gå på bio eller om vi ska gå en danskurs eller om vi ska bli tillsammans igen. Åtminstone inte den här månaden.

Vi får se.
Det känns obeskrivligt skönt. En dag i taget, och jag vet att allt kommer att bli bra. Det finns så många fina människor. Det är fortfarande lördag eftermiddag. Jag sitter ensam i min lägenhet och lyssnar på fin musik och det luktar nytvättade lakan, de hänger och torkar över dörren, på fönsterkarmen står inga döda orkideér och på något sätt blev det här ett lyckligt slut.

(Fast det kanske inte är riktigt så enkelt.)

Snart, snart

2006-01-06T11:38:00.000+01:00

Det har gått en månad sedan vi pratade sist. Bara en sån sak.

Jag kan inte sluta med det jag skrev den sjätte december, för det var inte så det slutade. Om en vecka kommer jag tillbaka till Göteborg och då kommer jag att skriva ett inlägg. Jag skjuter på att formulera mej men snart ska jag skriva om badmintonsanningar, om att sova bort svartvintern, om att det är ett nytt år och inte alltför många veckor tills det är vår igen.

Tack för allt stöd. Verkligen.

Slut

2005-12-06T22:37:00.000+01:00

Vi ska inte träffas mer.

Innan jag gick till hans lägenhet stod jag en stund helt stilla vid kanalen i Brunnsparken. När man står där just vid spårvagnsspåren känner man att marken skakar.

Jag vill bara backa backa. Göra om, bättre. Men det går inte.

Det är som om han sorterar allt genom ett svart filter och jag kan inte göra någonting. Han ser inte det fina i sättet vi pratar. Han uppskattar inte längre en kram, eller att gå hundpromenader, eller hur jag berättar om allt och inget, hur jag analyserar och vänder på saker och ting. Han är inte längre stolt över mej när vi träffar hans kompisar, hans familj, hans släkt. Han uppskattar inte längre småpratet, han vill inte ligga tvåan och hålla om och stryka mej på armen. Han ser inte det fina i att jag finns där och tycker om honom och delar och är hans. Han vill inte känna att vi hör ihop, att det är han och jag mot världen. Han vill inte fantisera om en framtid ihop. När jag åker hem över jul den här gången kommer han inte att ringa när jag har lagt mej för att sova. Vi kommer inte att prata i timmar. Han kommer inte att säga att han toklängtar efter mej. Jag kommer inte att säga att han är det bästa som finns.

Jag förstår inte hur han kan tycka att det fanns så många minus. Jag förstår inte. På riktigt.

Och jag säger: Men snälla, ge mej en chans. Du kan inte bara kasta bort allt såhär utan förvarning, utan att ge mej en möjlighet att tänka efter, göra annorlunda.

Ibland tänker jag att det känns som enkel psykologi alltihop. Jag går igenom en väldigt tuff vårvinter och han känner sig låst, fast, som att jag inte klarar mej utan, som att jag behöver honom så mycket att han inte har ett val längre. När det börjar bli varmare och soligare och jag kommer upp på benen igen springer han iväg livrädd utan att våga vänta. Men det tjänar ingenting till att försöka hitta förklaringar. Han kommer inte tillbaka.

Vi ska inte träffas mer.

Det gör så jävla ont och jag vill bara skaka honom till han vaknar till liv igen. Det är som om han inte ser mej. Förut såg han allt. Han lade märke till sättet jag höll i pennan, han diggade hur snabbt jag löste farfars rebusar, han uppskattade hur vi pratade, han märkte varje ord jag skrev i breven, han njöt av att ligga intill mej och hålla om och passa ihop kropparna, han njöt av att se på dåliga OC-avsnitt och att laga inbakad filé och äta kakor med vitchokladgrädde. Och han tyckte om hur jag tyckte om honom.

Och jag är inte arg eller bitter och jag skyller inte på honom. Jag är bara ledsen och det blir inte bättre av att han också är det.

Det hjälper inte hur mycket jag kramar, hur fina brev jag skriver, hur mysigt jag har det i min lägenhet när han hälsar på. Han märker det inte. Han uppskattar inte när årets första snöflingor faller utanför fönstret, han vill inte längre klättra mot mumsdefinitionen med mej. Jag når inte in.

Det var ju inte så här det skulle bli.
Jag älskar honom.
Jag skulle göra vad som helst för att han skulle bli min.
Jag kommer inte att ringa igen.

Telefonpanik

2005-12-04T19:34:00.000+01:00

Onsdag:
Jag ringer. Han svarar kort att han är upptagen, sitter och spelar datorspel. Han mumlar något om att han ska ringa upp. Han ringer inte. Jag somnar.

Torsdag:
Han ringer inte. På kvällen skriver jag ett meddelande och frågar om vi ska träffas. Han ringer och säger att han känner sig sjuk, men att vi kanske kan träffas nästa dag. Jag säger att jag är upptagen. Han säger förlåt-för-att-jag-inte-ringt. Jag glömde, säger han. Det är lugnt säger jag. Men det är det inte. (Glömde. Jag har tänkt på det hela dagen. Jag glömmer aldrig honom. Det är inte lugnt.) Vi bestämmer oss för att träffas ändå. Jag åker dit, vi dricker glögg, ser på Lost. Han ligger och gnyr i sängen, han kanske har feber, han ger mej en kram när jag går.

Fredag:
Jag vill ringa, men gör det inte. Jag är i skolan hela dagen, har två matlådor. Efter middagen tillverkar jag, Lars och Therese en födelsedagspresent till Viktor i verkstaden. Vi målar med röd och vit akrylfärg. Båda mina handflator blir röda, handfatet på toaletten missfärgas då jag försöker tvätta roller och penslar och händer. Handfatet är ljust rosa när jag går. När presenten torkat går vi till Viktor och äter tårta. Jag övertalar de andra att vi ska se på Idol. De hånar mej lite, men är inte helt ointresserade av tv:n. Vi hör bara när idolerna sjunger. Däremellan slår vi av ljudet och lyssnar på David Bowie. S sjunger med i texten. Jag känner inte henne. Men hon känner nästan Viktor och det gör jag med. Hon har kort svart page och svarta ögon och hon försöker prata med mej. Jag är inte på humör. Jag är trött och jag gillar inte Bowie.

Lördag:
Jag ringer honom. Han har telefonen avslagen. Jag hatar att ringa till honom och märka att hans telefon är av. Även om jag vet att det är för att han sover och inte vill bli väckt. Det kryper i mej och river upp många jobbiga känslor. Jag tänker på natten när han slog igen dörren i mitt ansikte och jag satt i korridoren utanför hans lägenhet och grät. Eller när jag ringde och bad bad bad honom komma, och han bara kallt avvisade och sa att vi kanske kunde träffas imorgon. Kanske imorgon, när det kändes som om jag skulle dö och jag grät när jag smög utan riktning mellan husen det var kallt dagsljus som inte dolde någonting. Han skulle till slottskogen och gå tipspromenad med familjen och Bingo Rimér och jag flöt runt med mina tårar i septembersolen.

Då tänker jag att han skiter i mej e g e n t l i g e n, att han inte förtjänar hälften av den tid jag tänker på honom, att jag ska radera honom från hela mitt medvetande, att jag ska gå ut och dansa och hångla bort alla chanser med någon som inte spelar någon roll alls. Jag tänker för några sekunder att jag kanske borde klamra mej fast vid någon annan bara för att komma bort från honom. Det ringer flera gånger under eftermiddagen men det är aldrig han. Det är Lars och mamma och S och A. Och jag tänker att jag är en dålig människa som blir besviken när jag hör andra röster i luren. Jag tänker att jag inte förtjänar att de ringer, att de bryr sig om mej. Jag tänker att de förtjänar att ringa till någon som vill höra just deras röst.

Vid tre ringer jag honom igen, mobilen är påslagen nu. Han är på restaurang med sina föräldrar och sin lillasyster. Han säger att han ska ringa när han kommer hem. Men det gör han inte. Klockan är halv tio när jag kommer hem från den middag jag har varit på. Han har inte ringt. Han har överträffat sig själv. Han bryr sig inte. Det spelar ingen roll att han säger att han gör det. Och jag står i dörröppningen och tittar på sängen, där ligger presenter som jag köpt till hans tjugofemårsdag nästa tisdag. Han har inte ens ringt mej. Jag har redan köpt en present. Jag har redan i huvudet formulerat texten i kortet som ska följa med. Jag har slipat på orden. Han har inte ringt. Och jag känner mej som den största idioten någonsin. Jag tänker att jag inte har någon som helst självrespekt. Jag går hem från en fest för att jag är helt upptagen med att tänka på den här personen som inte ens bryr sig. Som inte ens har ringt. Jag famlar i fickan efter telefonen för att se om han har hört av sig. Men det har han ju inte.

Jag är argare än jag varit på flera månader, när jag går fram till luren och ringer. Han svarar och säger förlåt för att han inte ringt men han har inte hunnit. Han säger att han ringde för en stund sedan på hemtelefonen men att jag inte var hemma. Näe säger jag. Jag var inte hemma. Han hör att jag är ledsen och tjatar om att få komma hit tills jag ger med mej.

22:15
Himlen är svart ikväll.
Nu ringer han på dörren.

Maybe baby

2005-11-29T20:58:00.000+01:00

Snö ska falla över snö som fallit.
Mitt bokpaket från adlibris är på väg. Nästa gång jag handlar ska jag köpa Snö ska falla över snö som fallit. Bara för titeln.

Snön har regnat bort nu. Den låg kvar imorse när jag gick till skolan men nu är bangården svart igen.

Lars ringde nyss. Han lyckades bidra med två roliga ord under ett mycket kort samtal. Dunderlång och kokobeng. Jag minns inte sammanhanget. Jag tror inte att det fanns något. Vi diskuterade stavningen på kokobeng och jag hävdade att det måste stavas med ä men han har säkert rätt. Som vanligt. Och nu har jag ändrat mej.

Inget nytt under solen. Idag fick jag beröm för mina skisser. Jag vet inte om det gör mej lyckligare. Jag längtar hem men jag vet inte var det är någonstans.

Invecklat system av gångar

2005-11-28T21:40:00.000+01:00

labyrint labyrinten labyrinter subst.
invecklat system av gångar (som man har svårt att hitta rätt i)

Luften var vit och krispig imorse när jag gick från hans lägenhet. Jag stannade till vid en blomsteraffär och köpte en vit hyacint. Nu står den på fönsterbrädan och har just vecklat ut tre vita blommor. Jag vet inte var vi är på väg. Igår såg vi på film till två. Jag satt invirad i hans täcke i fåtöljen. Sedan gick jag de två meterna till sängen och somnade på två sekunder. Jag vaknade redan halv tio men låg kvar nästan en timme i sängen. Han sov. Jag klev upp och letade fram en ren kastrull och kokade en kopp te och gjorde en ostmacka. Jag satt vid hans skrivbord, åt frukost mitt i hans kaotiska lägenhet. Han borde städa.

Ikväll kom den första snön. Trädgrenarna utanför fönstret är helt vita. Och bangården.

Imorgon ska jag berätta om brevet jag skickade i lördags men nu ska jag sova.

Vi borde vara tillsammans. Det är bara så.

Det är inte vinter längre det är bara grått

2005-11-24T09:28:00.000+01:00

Jag funderar på att sluta skriva här snart.

Jag har egentligen föreläsning nu. Jag tänker hoppa över föreläsningarna fram till lunch. Jag skyller på att jag måste gå till banken. Det måste jag egentligen inte. Tre veckor till tentan och jag har inte börjat läsa än. Jag vet inte hur det ska gå. Jag vill inte läsa. Det är tråkigt med smälttemperaturer och formsprutning och keramer och polymeregenskaper.

(M, jag känner igen saker alldeles för väl och det skrämmer mej.)

Det är inte vinter längre det är bara grått.

På nyheterna säger dom just att det ser ut att bli en klart sämre jul i år. Oj oj.

Men samtidigt. Äh. Jag har sovit för lite och skjutit på mycket grejer som nu hopar sig. Egentligen flyter allt på riktigt bra, och i ganska bra riktning. Jag kommer framåt.

Men det är väldigt grått ute. Jag kanske aldrig har sett en så grå himmel hänga utanför fönstret.

Inte imorrn

2005-11-23T23:10:00.000+01:00

Och min syster undrar menherregudmåsteniproblematiseraalltochkrånglatill?. Jag vet inte. Jag är inte säker. Men det är möjligt att vi måste det just nu.

Det här skrev jag igår:

Subject: STOP THE BEAT A MINUTE!! I got somethin to say

-Kan vi bli tillsammans igen imorgon? frågade jag.
-Nja, inte imorrn, sa han och suckade nästan som om han var besviken
Det var som när vi stod i stormen och jag sa jag-är-ledsen-men-vi-kommer-aldrig-aldrig-bli-tillsammans och efteråt fick jag läsa vad han sagt till sin kompis på internet några minuter senare. Det var som att han inte hört vad jag just sagt. Han skrev hur han bara kunde tänka på hur mitt hår virvlade. Något sånt. Det var jävligt fint. Han är jävligt fin.

Romantic shit.

Jag tyckte alltså att det var ganska positivt. Det är så det fungerar nu. Inte imorrn. Inte imorrn rymmer kanske på söndag eller på nyårsafton eller i mars när det börjar droppa från taket. Inte omöjligt. Here comes the sun. Ljusare tider. Jag tror på oss idag.

Nä men alltså. Idag när vi stod på varsitt trappsteg, jag ett steg ovanför och mina läppar mot hans kind hur den kändes det känns fortfarande. Jag är glad att han vill att vi ska träffas. Jag blir glad när han säger det. Och jag blir glad att han nu kan säga att han tycker om mej.

Men ibland räcker det inte, jag behöver små tecken på att han är på väg åt samma håll som jag. Känslan slår till bara så där och det spelar ingen roll att jag balanserade på det där trappsteget bara några timmar tidigare. Jag vet inte vad jag vill ha. Faktiskt. Kanske att han tar ett litet steg till närmare mej, kanske att han kommer hit och sover i min säng. Kanske att vi åker till havet och klättrar på klipporna, kanske att vi dricker glögg och tittar på adventsljusen, kanske att vi ser på Lost på torsdag kväll, kanske att vi åker till liseberg går på museum fikar hos farfar hoppar från ramberget fotar dendärkyrkanvidmotet gråter ihop, kanske att han bjuder på middag, kanske att han ringer och säger ingetsärskilt.

Det måste röra på sig. Jag tänker inte stanna här.

Orka orka

2005-11-23T22:06:00.000+01:00

MT, om du orkar så orkar jag. Du vet att mitt hjärta också springer ifrån mej ibland. Och det händer att det svider i magen, att allting snurrar, det har hänt att jag vridit mig i sängen och skrikit rakt ut. Jag vet hur lätt saker fastnar i kroppen. Jag känner igen alltihop.

Och K som jag egentligen inte känner. Hon fick besked igår om att pappan har lungcancer. Stackars jävel. Jag tyckte så synd om henne när hon berättade. Nästan exakt ett år sedan nu som mamma fick beskedet och jag missade två tentor och kräktes i två dagar.

Promenerade med P hem idag. Jag känner inte henne heller. Vi stod och pratade i 45 minuter utanför mitt hus. Vi pratade om förhållanden och dans och dåliga vanor och mönster som man lätt fastnar i. Hon påminner mej om Linda. Hon är sådär varm och självklar, hon skrattar ofta och jag tycker om det.

Det finns så mycket annat.

Frost på Gullbergskajen

2005-11-20T21:01:00.000+01:00

Idag gick jag och Lars längs Gullbergskajen. Det var kallt vid vattnet, men fint med båtarna och frosten. Måsarna stod och huttrade på den vita kanten. Det satt ett barn med smutsig flytväst och lekte i en gammal eka medan pappan högg ved. Det började skymma och molnen var mörkare än himlen. Lars märker sånt. Mörka moln och ljus himmel. Jag tycker mycket om Lars. Jag litar på honom. Det är inte många jag litar på. Vi gick genom Trädgårdsföreningen också och sedan genom allén till Vasaplatsen. Jag kan gå helt tyst bredvid en lång stund utan att det känns konstigt.

Igår träffade jag M och det var trevligt. Vi åt mat och såg på film och handlade godis och gjorde hans inlämningsuppgift. Han anstränger sig lite men jag vet inte om det räcker. Men jag uppskattar det.

Jag har fått en skiva av Lina. Strategivisor för kärlekskritiker. Maud kommer med råd, säger att hjärtat bara är en muskel, kärlek blott en konstruktion. Visst Maud, det är bara en muskel. Men det spelar ju ingen roll alls.

Jag pratade med Linda nyss. Jag längtar efter henne, jag vill hälsa på i deras gula vardagsrum. Hon har alltid så gott fika.

Snart, snart.

Jag har städat idag och tvättat och lagat mat och betsat nya köksbordet valnötsbrunt. Nu luktar det nystädat och det är nästan helt mörkt i lägenheten, bara en ljusslinga på väggen lyser upp. Jag har slagit på elementet idag. Det är alldeles varmt här nu. Jag kan sitta med fotsulorna mot golvet utan att frysa.

Det är ett helt nytt liv, ny mataffär, nya promenadställen, nya ljud utanför fönstret.

Min dag

2005-11-17T21:16:00.000+01:00

Alltså, jag är väldigt glad.
Idag visade vi upp skissuppgiften vi hållit på med i tre veckor. Ny lärare och många nya ansikten och jag fick jättefin kritik och jag blev väldigt glad. Nästan absurt när det samlades en liten skock vid mina bilder i pausen. De bad mej förklara hur jag hade gjort när jag ritade, de ville att jag skulle beskriva ordningen på linjerna. Men det gick ju inte.

Och som grädden på moset hade jag tentagranskning efter det. Jag hade en poäng under gränsen för att få femma och jag hade inte tänkt gå dit egentligen, hade ingen lust att vare sig ge mej ut i kylan eller att försöka tjata till mej några poäng. Men jag gick dit i alla fall. Jag fick tentan i handen, en tjock bunt, och jag visste inte var jag skulle börja. Jag bläddrade lite planlöst bland papperna.

Men sedan. Det kändes alldeles för bra för att vara sant. Jag vågar inte tro på det än. När jag tittade på försättsbladet där läraren hade adderat ihop till totalsumman märkte jag att han hade räknat fel. Jag räknade gång på gång. 37 plus 10 plus 25 plus 6 blir 78 och inte 68. Och bara så där fick jag 10 poäng extra och det kändes som min dag. Sedan hittade jag även ett annat fel och kunde lägga till 4 poäng till men det spelade inte särskilt stor roll.

Var är haken?

När jag gick genom stan var bänkarna vita och taken och jag kände mej gladare än på länge. Ringde M och stannade till en stund i hans lägenhet innan jag gick hem. Mitt i Nordstan stod en man och rättade till röda rosetter i den gigantiska granen. Det är jul snart. Vintervila.

Deep fascination for numbers

2005-11-16T18:47:00.000+01:00

Pi-problem.
Idag står det i Ny Teknik att Kate Bush har tonsatt talet pi på nya skivan. Hon sjunger decimal för decimal och lyckas pricka 53 siffror rätt innan det blir fel. Men hon hämtar sig efter nummer 54 och sjunger de 24 kommande siffrorna korrekt. Men efter det havererar allt.

I notisens sista stycke frågar sig skribenten om Bush slarvar, eller om det finns ett dolt budskap. Klart att hon inte slarvar.

Det känns som en ganska bra sammanfattning av alltihop. 78 decimaler inklusive svacka. Sedan rakt nedåt, helt fel.

Imorse gick jag till skolan. Jag ska försöka göra det oftare. Solen hängde över konstmuseet och bländade mej hela vägen uppför avenyn. Kall luft och jag frös om fingertopparna fastän jag hade mina tjocka vantar. Jag såg bilar med snö på taket. Det måste ha snöat någonstans inte långt härifrån. Det verkar som om det gick från sommar till vinter på bara några dagar.

Det kan hända att jag snart kommer att fråga honom om han vill vara tillsammans med mej igen. Det kan hända att jag bara väntar på rätt datum. Siffror och så.
Eller nja.

Det kan hända att han säger nej och att vi aldrig träffas igen. Det kan hända att jag inte vågar fråga.

Jag måste leta reda på den där låten.

Sweet Addiction

2005-11-15T20:48:00.000+01:00

Middag hos Lina. Jag åt fem vitlöksbröd och har ont i magen.

Igår pratade jag med min syster i telefon. Ibland behövs så lite. Ingen kan ruska om mej, och slita tillbaka mej till verkligheten som hon gör. Fast hon tycker säkert att hon håller tillbaka, att hon anstränger sig och stryker medhårs. Men det gör hon inte. Fast det är säkert bra att hon kommer och ruggar upp pälsen ibland. Även om det inte alltid känns så när jag är mitt i. Syster, kan du inte bara säga hur allt fungerar för jag förstår inte.

Jag minns inte ens vad hon sa men det var något om M och det har gjort att jag funderat hela dagen och vridit på allt åt alla håll.

Igår stod vi i blåsten vid tegelväggen och jag såg i ögonen att han tycker om mej.
Men det hjälper ju inte.

Diagonalfobi

2005-11-13T21:59:00.000+01:00

Diagonalfobi.
När jag var liten dansade jag jazzdans och balett. Efter uppvärmingen skulle man alltid gå på diagonalen. Det gick inte att komma undan. Man gick två och två längs salens diagonal och tränade ett visst steg medan de andra stod uppställda längs rummets långsida och såg på. Ju äldre jag blev desto läskigare blev Diagonalen. Jag saknar att dansa. Jag funderar på att anmäla mej till en nybörjarkurs i jazz nästa termin. Jag har hört mej för lite om dansskolor och kurser och det verkar som att jag inte slipper diagonalen. Men det vore nog nyttigt för mej. Det kan vara just det jag behöver nu, att gå på diagonalen några gånger i veckan.

Imorse sträckte jag ut handen i sömnen och letade efter honom. Men han var inte där. Sedan vaknade jag, med handen hängande över sängkanten.

Jag har saknat honom mycket idag. Jag har också lagat kycklinggryta med röda linser och monterat ihop klaffbordet och borrat upp sänglampan och skissat på hemuppgiften till på torsdag.

Jag skrev ett meddelande till honom mitt på dagen. Klockan tio ikväll hade han fortfarande inte svarat. Då tänkte jag att det var bättre att ringa upp än att gå och fundera över varför han inte skrivit tillbaka. Så jag ringde nyss. Fina M. Jag blir tokig. Han frågade om vi skulle träffas och jag sa nej även fast en stor del av mej bara ville kasta på mej jackan och springa till Postgatan. Lunch imorgon.

Jag ska faktiskt läsa ikväll. Jag ska fortsätta läsa på sidan 138. Jag har varit där sedan augusti. Nu ska jag tända sänglampan och krypa ner och läsa i två timmar minst. Det var länge sedan jag hade en sänglampa.

Värme

2005-11-12T11:47:00.000+01:00

Jag fick ett brev igår från bostadsbolaget. Där stod det att vintern är här och så var det beskrivet hur jag ska göra för att hålla värmen.

Men vintern är inte här. M var här igår och det är tio grader ute.

Det känns som sommar ungefär och jag behöver inte vrida upp termostatrattarna till högsta värdet.

Espresso baby

2005-11-09T21:05:00.000+01:00

Jag har just bytt sängkläder. Nu ligger täcket och kuddarna i soffan och väntar på att sängen ska komma hit. Den kommer ikväll. Jag längtar.

Igår var jag på Ikea. Jag åkte direkt efter skolan men fick sitta och vänta på hållplatsen inne i stan en halvtimme innan bussen kom. Mitt framför bänken där jag satt stod ett par och småpussades, hon värmde händerna på hans jeansrumpa. De skulle också till Ikea. När bussen var framme gick de hand i hand två meter framför mej tills vi kom in i butiken. Där svängde jag av vänster mot varmkorven medan de försvann uppför trappan. Jag slapp dem några minuter medan jag satt ensam vid ett fönsterbord och åt wienerkorv med bröd och drack lingondricka. Men när jag provlåg en enkelsäng på sängavdelningen kom Paret och lade sig i dubbelsängen bredvid mej. Jag blundade och inbillade mej att jag sov men jag hörde hur de fnittrade.

Efteråt åt jag en varmkorv till innan jag gav mej ut i mörkret. Jag stod och frös i blåsten en lång stund. När jag kom hem drack jag välling och hängde upp duschdraperiet och två blå handdukar i badrummet.

Nyss var M här på ett kort besök. Helt plötsligt ringde det på dörren och när jag öppnade stod han där. Jag hade bråttom och han också men han satt i min soffa i några minuter. Vi bestämde att han ska komma hit på fredag för att titta på min sjuka dator och äta lax. Innan han gick pussade han mej några gånger på munnen.

Espresso baby.

Små steg i sidled

2005-11-07T20:18:00.000+01:00

Nej. Nej. Ja. Nej. Kanske. Nej. Jag vet inte.
Ena sekunden tänker jag att jag aldrig ska ringa honom igen. Några minuter senare plockar jag bland kakförpackningarna i affären och hittar en sort med roligt namn och tänker att jag ska bjuda honom på sådana när han hälsar på nästa gång. Och jag har ett flera sidor långt brev där jag skriver ner småsaker som jag skulle vilja dela, jag fyller på varje dag. Jag skriver om hur jag hittade mitt förråd på den hemliga våningen 1,5 och om att jag upptäckt att de säljer färdigblandad fullkornsvälling på Netto. Jag skriver om ordet som jag hittade i soffan just när jag skulle somna igår. Men jag tänker inte skicka brevet. Det börjar bli rätt långt.

Men det händer ju inget.
Små steg i sidled och ibland får jag lust att glömma att han existerar. Han sa inte hejdå till mej när vi skildes igår. Jag och M och hans mamma skiljdes mitt i Nordstan, vi gick år varsitt håll. Han gick hem till sig och jag gick hem till mej och hon gick till apoteket. Han tittade sin mamma i ögonen, sökte blicken och sa hejdå, men mej såg han inte. Det var en kille som flirtade med mej på spårvagnen idag.

Det kanske låter som att jag inte gjort annat än tänkt på M idag. Men så är det faktiskt inte. Jag har gjort flera andra saker. Jag har bland annat kört två varv runt parkeringen med Viktors nya elcykel.

Onsdagsgnäll och lövhalka

2005-11-06T21:02:00.000+01:00

Your computer is infected.
På tisdag kväll kopplade jag in datorn och tv:n, packade upp knäckebröden och vällingpaketet och bäddade i soffan. Allt flöt fram, det blåste medvind. Kanske att jag tyckte att allt gick lite för enkelt, jag tänkte att det måste finnas en hake någonstans. Det måste ta emot lite emellanåt. Det är så det fungerar. På onsdag halv sex blev jag avstängd från internet. Virus.

Jag var isolerad från omvärlden, ingen telefon och inget internet. Dessutom dåligt vattentryck i duschen och osten och morötterna och tomatsoppan hade frusit i kylskåpet. Diskproppen lossnade och vattenkranen var klibbig av smuts. Det var damm på toagolvet, matrester på spisen och fönsterna var flammiga. Jag hyvlade av min frusna ost och satt i soffan och stirrade ut över bangården och tyckte synd om mej själv.

(Men man såg ändå ut. Jag har utsikt. Mitt i allt ledsamt kunde jag inte låta bli att tänka på det. Och även om jag bara ser bangården och gatlyktor och neonskyltar så är det ändå utsikt och det var länge sedan.)

Jag hade ont i magen, det brände på det vanliga stället. Tråkiga tentabesked och tråkiga samtal till telefonbolag och datorsupport slukade dyra mobilminuter. Tågen dunkade fram och väckte mej då jag sov. Men sedan var det som om det vände. Visserligen är datorn fortfarande infekterad men jag har fått telefon och dessutom avdrag på nästa hyra på grund av smutsen. Jag har kramats med M och handlat i min nya affär och jag har städat bort all smuts och hittat nya ställen för mina saker, sorterat in i skåpen. Nu luktar det nystädat, det lyser en lampa i fönstret och jag knaprar på en bit mörk choklad.

Jag och M har träffats varje dag sedan han kom hem från Island i måndags. Det slog mej i morse. Jag vet inte hur det gick till. I helgen följde jag med honom till hans föräldrar. Det låg presennigar på båtarna nu och vinden rev och linorna piskade mot flaggstängarna. Vi gick med hundarna ner till vattnet, lät dem klätttra på hällarna. Kiosken var igenbommad. Sist jag var där nere i badviken var det juli och ljummet och jag köpte två sura band innan vi gick på en långpromenad genom rabarberlandskapet. Inatt sov vi nära. Jag hade somnat när han kom och la sig och det var så skönt att vakna till av att han kramade mej.
Det är så konstigt. Nu tänker jag inte träffa honom på några dagar.

Burken med kylskåpspoesi har gått sönder i flytten. Det ligger ord utspridda över lägenheten, jag har hittat flera stycken. Idag när jag kom hem möttes jag av ordet fest som låg på hallmattan och väntade på mej.

Jag tror att jag redan börjar vänja mej vid tågen. Jag vaknar inte längre när de dunkar förbi. Det låter ganska hemtrevligt när spårvagnarna slirar i lövhalkan.

Hem?

2005-11-01T20:29:00.000+01:00

Jag har flyttat nu. Ny lägenhet, jag hör tågen dunka förbi utanför. Känns konstigt att jag ska sova här, och att jag ska vakna här, att jag ska åka med en annan spårvagn än de vanliga imorgon. Jag går runt och plockar i lådorna och kommer på mej själv med att tänka att det börjar bli sent och att det kanske är dags att åka hem snart.

Time goes by so slowly for those who wait

2005-10-31T11:08:00.000+01:00

Hung up. Jag har lyssnat på den här låten konstant nu sedan igår. Den gör mej glad.

Nyss var min fastighetsskötare här och besiktade min städning. Det gick bra. Han var snäll. Jag gillar snälla människor. Jag gick upp halv åtta imorse för att städa badrummet. Jag tänker aldrig städa igen. Någonsin. Jag är sjukt less på att städa, och på att flytta. Och då har jag inte ens flyttat än.

Det var väldigt jobbigt när jag insåg att jag faktiskt ska packa upp alla de här sakerna också. Jag hade glömt bort det. Jag tänkte att jag var färdig snart nu, när nästan alla mina tillhörigheter ligger nedslängda i lådor.

Det var jag som skruvade upp nästan alla saker i den här lägenheten. Det var jag som satte upp hyllor och vajrar och spikade upp tavlor och fixade upp lampor i taket. Bara en sak gjorde M, han satte upp sänglampan. Nu när jag tog ner den märkte jag att han hade spacklat fast skruvarna i hålen med Plastic padding. Spacklat. Inga gipspluggar. Och så hade han varit och tafflat med spacklet också så att det var två decimeterstora gula cirklar på den ljusgrå väggen runt skruvhålen. Jävla noob. Tidigt på lördag morgon hängde jag på låset på Järnia och inhandlade lämpligt spackel som inte lukar skunk och som inte gulnar. Jag fick slipa och spackla över där han varit och fifflat. Men nu ser det fint ut.

Det har blåst stormvindar söder om Island. Undrar om han kommer hem idag eller om han har blåst bort.

Bara en gång under helgen har jag saknat honom. Sådär på riktigt så att det bränner till. Det var igår när en olämplig låt dök upp på spellistan. Jag vet inte hur den hade hittat dit. Jag stod blickstilla och stirrade ut genom fönstret. Men efter någon minut vaknade jag till och sprang över golvet till datorn och bytte låt. Hung up. Alltid den nu.

Det står saker överallt. Man får klättra över möblerna för att ta sig fram. Jag har packat ner köksgrejerna. Igår kväll gick jag ner till torget och åt en tunnbrödsrulle. Det var svart ute och jag gick ensam. Ikväll ska jag äta i skolan. Mitt andra hem. Mitt enda hem. Jag längtar dit, ska slänga mej på spårvagnen nu.

Nu har jag bytt från Madonna. Tröttnar efter en stund och måste blanda upp med Coldplay. For you I'd wait 'Til Kingdom Come. Men det är inte sant. Jag kommer inte att vänta 'til Kingdom Come. Kanske till torsdag.

Eller också har jag slutat vänta redan. Det är möjligt att det var det som hände klockan tre i lördags eftermiddag.

Stadiga steg

2005-10-30T01:10:00.000+02:00

Det är inte min säng som står i sovrummet. Inte min strykbräda som står lutad mot garderobsdörren, inte min gitarr. Idag flyttade P in sina saker och ställde dem i sovrummet och det är som om jag först nu fattade att jag ska flytta. På riktigt. Jag vet inte om jag tycker om det. På sätt och vis vill jag baxa ut hans 120 centimeter breda Hästens från mitt hem och ställa den i korridoren.

Ikväll har jag varit på fest. Nyss gick jag armkrok med en trasig person längs Haga Nygata. Hon snubblade lite på kullerstenarna.

Alla dessa sorgliga historier. Jag är så glad att jag inte känner sådana känslor. För det gör jag inte. Shit. Jag är verkligen långt ifrån det där. Jag är ganska glad ganska ofta. Så är det. Jag vet inte hur det gick till. Jag går med stadiga steg genom Haga. Idag tvättade jag alla fönster medan jag lyssnade på Kanye. Jag dansade lite, ramlade nästan ut.

Möter min blick i fönsterrutan, längtar hem

2005-10-29T00:16:00.000+02:00

Åker 7:ans spårvagn vid halv tolv från Frölunda torg in mot stan. Fullt med folk och röster i alla riktningar. Tjugo tjejer med varsin ciderflaska med skruvkork. De skrattar och sjunger och skålar och pratar om Mirre och Ali och Beckan. De två killarna som sitter just bakom mej pratar om huruvida de kommer att få ligga ikväll. Ligga. Han i blont hår tycker att det redan är fixat för den brunhårige, men den mörka killen är lite tveksam. Jamen hon har ju legat med både Peter och Mats och Fredrik, tycker han. Näe, säger den blonde, inte legat. Och då är det lugnt. Har hon inte legat så är det lugnt. Från bakre delen av vagnen hörs en högljudd man. Amen Glenn! Kom igen. Kom igen Glenn, skriker han. Jag sitter mitt i alltihop och försöker att koppla bort. Jag lyckas ganska bra. Jag möter min blick i fönsterrutan, längtar hem.

Byter spårvagn vid Brunnsparken och på vagnen ut från stan är det lugnare. Bredvid mej sitter två mammor med varsin tonårsdotter. Den ena dottern beklagar sig över att hon fick en bärbar cd-spelare i födelsedagspresent när hon önskat sig en mp3-spelare. Så här stor, säger hon och visar med händerna. Typ som en stereo. Skulle jag springa runt med den eller? Amen du fattar?! Hon kollar på den andra tjejen. Visst. Hon fattar. Mammorna ler mot varandra.

Och sedan kommer man hem till en såpaluktande lägenhet där möblerna står snett och det känns obeskrivligt skönt att glida ner i ett par nötta pyjamasbyxor. Ikväll satt jag i Lars uterum. Det lät som om det var storm utanför glasrutorna. Det behövs visst inte mycket vindar för att det ska verka som storm på tolfte våningen.

Såpa

2005-10-28T18:00:00.000+02:00

150 st Ansiktsservetter.
Jag stirrade på förpackningen nästan hela tiden.

Städade mitt skrivbord nyss, sorterade alla papper. Hittade ett kuvert som han klottrat på med blå bläckpenna. Det måste ha legat här sedan han flyttade ut i slutet på augusti. Jag har inte delat upp något än men jag packade ner durkslaget. Så skrev han.

Imorse höll bussen jag åkte med på att krocka. Kvinnan bredvid mej föll framstupa och hon i sätet framför slog huvudet i väggen och mamman som stod alldeles intill mej vid sin barnvagn föll rakt på sin sovande bebis. Det var otäckt. Jag hann inte reagera men mannen bredvid mej flög ur sätet för att hjälpa mamman som låg över vagnen och barnet. Men när mamman hade kommit på fötter igen märkte man att barnet sov fortfarande. Som om ingenting hade hänt. Föräldrarna till barnet blev lite skakade av alltihop. Jag också.

Jag har städat hela dagen och lyssnat på musik och haft fönsterna öppna på vid gavel. Nu börjar det skymma och jag har inte kommit halvvägs så långt som jag skulle ha behövt. Imorgon flyttar den nya killen in sina grejer i lägenheten. Innan dess behöver jag tömma sovrummet så att han kan ställa sina möbler någonstans. Fortfarande är det saker överallt, mina möbler står kvar och det är dammtussar i hörnen. Men jag får fortsätta någon annan gång. Jag gör det sen. Jag gör det imorgon. Nu ska jag åka till Lars och äta lax och se på film med honom och Viktor. Fast jag har faktiskt städat bakom spisen idag och jag har tagit loss alla vred på spisfronten och tvättat dem med såpa.

Lite ny riktning på tankarna och jag trivs med det. Uppåt framåt.

Idag har jag lyssnat på Franz Ferdinands nya skiva You could have it so much better.

The last message you sent
said I looked really down
that I oughtta come over
and talk about it.
Well I wasn't down
I just wasn't smiling at you

Den var bra.

Epätasapaino

2005-10-27T22:30:00.000+02:00

Most Advanced Yet Acceptable.
Föreläsning om design och etik idag, om att hitta balans. Jag får lära mej så mycket strunt. Men oftast kan jag inte koncentrera mej på föreläsningarna. Jag sitter och klottrar på små lappar som jag stoppar ner i byxfickan.

Men en sak till har jag lärt mej idag, förutom teorin om hur man tvingas anpassa sitt innovativa tänkande enligt "Most advanced yet acceptable". Jag har lärt mej en av de 22 oföränderliga marknadslagarna. Lagen om kategorier säger att om du inte kan vara etta i din kategori får du skapa en ny som du kan vara etta i.

Helt enkelt. Det är så man ska göra för att lyckas. Det kanske är det jag gör just nu. Jag försöker skapa en ny kategori som jag kan vara etta i. Men jag kanske inte vill ha någon ny kategori.

Jag fick mej en tankeställare när jag träffade M i tisdags, när jag började gråta bara sådär, mitt i utan att riktigt förstå varför. Jag vill ha mer tillbaka, jag vill ha annat tillbaka. Jag vill känna att jag kan prata med honom, och jag vill känna att han pratar med mej. Jag behöver det. Det tär på mej annars och jag tänker inte bita ihop och låta något sätta sig som en klump i magen. Jag tänker börja säga nej när han frågar om vi ska träffas. Fastän jag alltid vill träffa honom. Jag måste säga nej. Jag får för dålig kontroll på mitt liv när han kan vända upp och ner på alla mina planer med bara ett ord. Det fungerar inte.

Men allting hinner säkert svänga tusen gånger innan helgen är över och han kommer hem från Island. På måndag kväll kommer han säkert att ringa och om han frågar om vi ska träffas kommer jag säkert att skrika ja i luren. Jag tycker att det är skönt att han är på Island nu. Då behöver jag inte ens fundera på om jag ska ringa honom. Det är ungefär som om han inte finns.

Jag har skrivit ett brev till honom men jag tänker inte skicka det. Jag kan inte bjuda på alla tankar om han inte delar med sig. Så är det. Epätasapaino. Hans mamma har berättat att ett av de första ord han sa när han var liten var balansera. Han älskade att klättra runt på saker och balansera medan hon höll honom i handen. Det första ordet min syster sa var "kallt". Jag vet inte vilket det första ordet jag sa var. Säkert mamma. Fast jag kunde inte komma ihåg hur många stavelser det skulle vara efter varandra. Jag sa mamamamamamamamama. Jag har visst aldrig haft någon riktig känsla för när man ska sluta.

Nej. Jag vet inte. Jag ska nog sova snart.

Nästa som rör mej.
Den står också på min lista över böcker som jag snart ska läsa. Också en fin titel. Den handlar visst om en ung mycket arg kvinna som går omkring i Paris och stjäl ur rika kvinnors handväskor. Det kan ju bli hur bra som helst. Jag gillar Bodil.

Jag har fortfarande aldrig varit i Paris. När jag och M just hade träffats minns jag att vi pratade om Paris. Men det blev visst aldrig av.

Epätasapaino. Det betyder obalans på finska. Tror jag.

Jag råkade snegla på klockan på datorn just nu. 22:22. Förstås. Vad annars?
Och till på köpet så märker jag att klockan på bloggen, som visar när jag började skriva detta inlägg, visar 9:16. Shit pommes. Alla våra magiska tal på en gång M. Och jag kan inte låta bli att undra vad han gör just nu, där på en ö i norra Atlanten.

111 mil emellan

2005-10-25T22:36:00.000+02:00

Hittade nyss ett brev från mamma som jag fick på min födelsedag i maj.

Så här skrev hon:

När jag kom upp på BB på natten när du var född, såg jag en tavla på väggen med en dikt:

Spinn sol,
spinn tindrande silkesgarn
och susa skog
sång som söver.
Mitt hjärta har funnit ett kärt litet barn
att ösa sin ömhet över.

Det slutade just att smattra på fönsterbläcket.
Det har snöat i Umeå idag, de sa att det blev fotspår i snön när man gick.

Snabba svängar

2005-10-25T20:49:00.000+02:00

Nä men alltså. Det här går ju inte.

Just när han hade gett mej koppen med kaffe började jag gråta. Det gick inte att hålla tillbaka. Jag försökte verkligen.

Imorgon åker han till Island. Han kommer hem sent på måndag kväll. Då kommer jag att ha sorterat ner resterna av vårt gemensamma liv i lådor, städat bort de sista tecknen på att vi levt tillsammans mellan de här väggarna i flera år. Jag kommer att ha slängt krukväxterna. Det kommer att ta emot, men det måste göras. Oj. Jag blir alldeles sentimental av att tänka på det. Jag har gått och inbillat mej i flera veckor nu att jag inte kommer att sakna den här lägenheten. Men det kommer jag.

Snabba svängar. Jag har varit jävligt ledsen idag. Jag skolkade från kvällslektionerna och åkte hem istället. Hamrade på tangentbordet tills jag var glad igen. Jag blir förvånad hur bra det fungerar. Efter två sidor text märkte jag hur det ryckte i kroppen av musiken.

Och helt plötsligt känns det som om det kan bli riktigt trevligt att tvätta fönsterna imorgon. Bara jag får lyssna på den här musiken och ta några danssteg. Om man har på sig raggsockor kan man göra värsta piruetterna på parketten. Yeah.

Jag skickade några hiphop-citat till M nyss. Vi byter sådana just nu. Jag undrar om han har förstått att det är det vi har varandra till för tillfället. Han har inte svarat.

Lina ringde ikväll. Hon ska åka till Berlin med sina feministklasskompisar nästa vecka. De ska åka minibus. Jag är ganska avundsjuk. Imorgon ska de träffas och dricka öl och läsa poesi. Hon frågade om jag vill följa med och läsa upp något jag skrivit. Men jag kan inte. Andra planer. Faktiskt. Det är inte att jag inte vågar. Eller jo. Det också.

Så här är det: Jag tycker väldigt väldigt mycket om honom och det skrämmer mej lite ibland. Han har varit här nu två kvällar i rad. Det är bättre när jag är hos honom, när vi är i hans lägenhet. Då kan jag gå hem. Det är värre att bli lämnad med en tom säng och en tyst lägenhet. Och jag har sagt det förut, det är något med den här lägenheten. Det är som om den tappar värmen så fort han går.

Och nummerlappen på biblioteket idag. Vi tittade på varandra och skrattade. Det måste vara ett tecken. Det var innan jag grät.

Det har regnat hela dagen idag. Utan paus.

Ljusrosa fjädrar mitt bland höstfärgerna

2005-10-24T19:25:00.000+02:00

Åt lunch hos Lars idag. Chili con Carne. Fast utan kött. Sedan gick vi från hans hus på Mandolingatan ända till Linnéplatsen. Det var en fin höstdag idag, kallt och soligt. Vi tyckte båda lite synd om de flamingor som stod och huttrade i dammen i Slottsskogen. De såg så missplacerade ut med sina ljusrosa fjädrar mitt bland allt det gula och bruna och röda. Jag tror att de längtar till Afrika nu. Stackars satar. Jag letade fram min vinterjacka imorse.

Efter föreläsningen gick jag och Lars och Viktor på konditori. Där köpte vi en rulltårta som vi delade på. På hemvägen stannade jag till i stan och skaffade ett nytt telefonabonnemang. Hade kunnat behålla vårt gamla telefonnummer, det som har flyttat med oss från Umeå, det som bott med oss i tre lägenheter. Men jag ville ha ett nytt. Ett eget. Från och med nästa tisdag nås jag på ett helt nytt telefonnummer. Det är fint och symmetriskt och jag trivs redan med det.

Min syster skickade ett foto på mamma idag. När jag såg henne i augusti hade hon bara lite vitt ludd på huvudet. Nu har hon fått kort silverfärgat hår som ramar in ansiktet. Jag minns i våras när mamma till slut blev trött på att stå och se på när testarna lossnade och tog trimmern och rakade bort allt hår. Då skickade de också ett foto så att jag skulle få se. Jag minns hur jag satt här i stolen och stirrade på skärmen. Jag minns hur nervös jag var för att öppna mejlet. Och jag minns hur jag hoppade till i stolen, på riktigt, och stötte mot ryggstödet när jag till slut vågade. Men det var ändå mamma. Och hon var fin.

Häll ut havet ända bort till horisonten

2005-10-23T22:30:00.000+02:00

Det har varit en ensam helg. Igår gick jag en lång promenad längs nya vägar och när jag nästan var hemma igen märkte jag att himlen var rosa ovanför Trädgårdsföreningens trädkronor. Jag stod stilla och tittade och det var ett nästan overkligt sken över hela staden. Sedan blev hela himlen svart på bara några sekunder och regnet smällde mot marken.

Idag har jag promenerat igen. Nya vägar. Jag tycker om att gå. Idag har jag irrat runt i Villakvarteren bortanför Sankt Sigfrids Plan.

Bakade bullar idag också. Medan de gräddades satt jag framför spisen och värmde handflatorna på ugnsluckan. Sedan åt jag sju stycken medan de fortfarande var varma.

M var här ikväll och det är så trevligt när han stryker runt mellan möblerna och slår i köksluckorna och skramlar med kastrullerna medan jag ligger i soffan och bara lyssnar. Han glömde sina glasögon på köksbordet precis som förra gången. Jag börjar misstänka att han lämnar dem här avsiktligt, så att vi måste träffas snart igen. Jag märkte glasögonen där på bordet just efter att jag stängt ytterdörren, medan hans fotsteg var kvar i korridoren utanför. Men jag sprang inte efter.

Så nu måste vi träffas innan han åker till Island. Han kan ju inte åka till Island utan glasögon.

Jag har inte lyssnat så mycket på Håkan. Men den här är fin. Brännö serenad.

Sprid ut bensinen över solnedgången
Riv ner staden
Häll ut havet ända bort till horisonten
Tysta ner musiken
Hon kommer aldrig hit igen

Helt finito

2005-10-22T11:13:00.000+02:00

Igår: De jobbiga morgonkänslorna färgade av sig på flera timmar och jag var osäker på alltihop. Det var som om jag för första gången på flera veckor stannade upp och hade tid att tänka. Men sedan slumrade jag en stund i soffan med solen i ansiktet och åkte och handlade två stora kassar mat och var och tränade för första gången på tre veckor. När träningstimmen nästan var slut och jag låg på det kalla golvet i gympasalen och blundade mot taket insåg jag att jag var glad igen.

Ringde en av mina morbröder igår. Han bor ensam i ett stort spökhus och är lite utvecklingsstörd. Han frågade om M och jag sa att vi träffas ibland. Han blev glad på rösten och sa "så då är det inte helt finito". Vi träffas bara vi är inte tillsammans jag vet inte vi får se, sa jag. Han berättade om sin fjällresa med föreningen han är med i. Det är egentligen en förening för personer med mentala och sociala problem. Men det finns inte så många föreningar att välja på där han bor. Och han verkar trivas. Yvonne var med på resan. Jag fick dra orden ur honom som vanligt.

Jag undrar om han sparar på veden den här hösten också, om han sover i hellyhansenstället. Förut vann han alltid över mej i geni. Nu för tiden händer det att jag vinner ibland. Varje julafton byter vi julklappar. Jag får alltid den största och dyraste chokladasken som finns att köpa i byns affär och han får alltid ett exemplar av Guinness Rekordbok.

Min morbror har aldrig flugit. Men i somras sa han att om jag någonsin flyttar till Kiseldalen så tar han flyget över Atlanten och kommer och hälsar på.

Var just ute med soporna. Jag har städat kylskåpet och slängt hans burkar med gammal pesto och svarta oliver och små saltade gurkor och mango chutney. Märkte imorse att det ligger en stor hög med hans kläder kvar i en av garderoberna. Smutstvätt.

Ingen tjejklubb igår. Lars kom hit och satt i min soffa i några timmar och det var trevligt och nödvändigt.

M svarade på mitt mejl vid midnatt och jag blev så glad att jag studsade runt lite på parkettgolvet. Den känslan som jag känner ibland. Åh. Suck. To die for.

Nu ska jag hämta min tvätt. Det är bråda tider.

Je voudrais que quelqu'un m'attende quelque part

2005-10-21T10:32:00.000+02:00

Fryser igen. Det är som om det kommer inifrån, det spelar ingen roll att jag tar på mej kofta och tjocka sockar. Det verkar som om den här lägenheten behöver två kroppar för att kunna hålla värmen.

Jag borde vara glad men är det inte. Alla tentorna är avklarade och M gav mej en kram när jag var nyvaken imorse, fortfarande varm.

Igår var jag i Borås med M och hans kompis. Det var trevligt men ganska konstigt. Vi fotade närgångna fåglar, tittade på underliga gamla små hus, såg en knepig konstutställning och åt kinamat. De kanske ska till Island nästa vecka. De försökte övertala mej att följa med och även om jag varken har råd eller tid så blev jag glad att de frågade. Det regnade när vi körde hem längs motorvägen. Jag satt i baksätet och tittade ut på dimman. Baklyktor och rött ljus som speglades i asfalten.

Inatt sov jag hos M och jag tyckte att jag sov gott men han påstår att jag skrek i sömnen tre gånger så att han vaknade.

Pratade igår när vi var ensamma på kvällen, höll inte emot som jag har gjort på sistone. Och jag märkte att det kanske inte var så mycket som jag bet ihop om egentligen. Det bara kändes så. Jag saknar Linux. Såg en bild på honom från förra helgen. Han stod och poserade, med svansen som ett rakt streck, ute på verandan.

Lina vill att jag ska följa med på tjejklubb ikväll. Jag vet inte om jag orkar skrapa ihop energi tills dess, jag vet inte om jag orkar ha roligt. Men det kan vara så att det är just vad jag behöver.

Jag kanske ska lägga mej och sova nu. Jag kanske inte har varit så här trött förut. Klockan är just efter elva och solen lyser ute.

Om jag orkar ska jag åka till biblioteket sedan. Jag tycker om bibliotek, det är något speciellt med att smyga mellan hyllorna. Jag har en lång lista på böcker jag ska låna. Men alla fyra exemplar av "Jag skulle vilja att någon väntade på mej någonstans" är utlånade. Jag vill låna den bara på grund av titeln. Nästan.

Je voudrais que quelqu'un m'attende quelque part. Det är den ursprungliga titeln. Jag kan inte franska. Det kan betyda vad som helst. Jag försökte översätta det nyss för att få den exakta titeln, för att se om den stämmer precis. Men jag tror inte att det betyder I bumped into John at the supermarket. Och inte heller I took what he said with a grain of salt. Jag vet inte vad som gick snett.

Snöstorm igen?

2005-10-19T08:33:00.000+02:00

Minusgrader.
Jag vaknade nyss. Jag drömde så konstigt inatt. Tusen olika trådar, allt handlade om M. Minns bara slutet tydligt. Vi stod mitt emot varandra och log och så började det plötsligt snöa kraftigt runt omkring oss. Det yrde flingor och vi tittade på varandra och sa "Det är snöstorm igen" precis samtidigt. Och det kändes så skönt alltihop, i drömmen kände jag mitt i ögonkontakten att nu kommer allt att bli bra mellan oss. Sedan frågade jag om jag fick följa med honom hem. Han sa nej. Så slutade det. Det var ganska konstigt.

Men det var en fin dröm i alla fall. Och det gjorde faktiskt inte så mycket att jag fick gå hem ensam. Snöstormen var helt annorlunda än den verkliga utanför MIT-huset i ett decemberkallt Umeå för flera år sedan. Fast ändå inte. Början på något stort fastän det verkade tvärt om.

Vi träffades igår. Jag åkte till honom efter krokikursen. Vi drack varm choklad och såg ett program om Marie Curie på kunskapskanalen. Det känns som om vi är lika rädda båda två just nu. Det är ganska lustigt egentligen, jag som brukar prata om allt, säga allt rakt ut biter plötsligt ihop om orden. Jag vet inte riktigt vad jag är rädd för, jag tror att det är många saker. Jag är rädd för att släppa fram, att skrämma bort, att göra mig sårbar, att bli ledsen. Och han verkar också rädd. Ibland råkar det slinka fram något som tyder på att han tror på oss, och han ser lika rädd ut efteråt varje gång. Han kastar ut små försiktiga krokar ibland. Han säger att han också vill gå långpromenader med mina nya vantar.
Men även om vi är lite rädda ibland så är det trevligt när vi träffas.

Ibland säger han väldigt konstiga saker. Som när vi pratar om maj och han häver ur sig ett "Vi kanske bor ihop igen då, man vet aldrig". Nja. Jag tror inte det. En sak vet jag, den här gången kommer jag att gå långsamt långsamt. Oavsett vilken riktningen blir.

Men ingenting är förändrat. (Eller är det?)

Jag tar tillbaka det där om småpotatis. Hemtentan är krånglig och stressande och inte särskilt lättsam alls.

Det är frost ute fortfarande. Gräset är alldeles vitt. Mitt golv är kallt och mina fötter också. Skulle vilja att Trixa låg på golvet bredvid min stol. Då skulle jag borra in fötterna i hennes päls.
Jag ska leta reda på de röda stickade sockarna som mamma skickade. Dom är här någonstans. Jag behöver dom nu, jag ska glida runt på ekparketten.

Höst på riktigt

2005-10-17T18:40:00.000+02:00

Och så blev det måndag kväll. Det är fortfarande tomt men det är på ett annat sätt nu.

Idag gjorde jag den sista tentan. Jag har haft årets värsta huvudvärk idag. Jag visste inte om jag skulle kunna koncentrera mej och samla tankarna när hela huvudet bultade men det gick på något sätt. Två tentor gjorda nu, bara hemtentan kvar men det är småpotatis, och nu har en ny sorts tentatomhet tagit vid. Jag har haft ett tydligt mål de senaste veckorna och nu är det bara tomt.

Men det känns skönt att tentorna är över. Jag har längtat efter att handla och städa och tvätta och träna och måla och gå långpromenader med mina nya vantar. Och jag vill åka och skaffa flyttkartonger och börja sortera upp mitt liv i lådor. Var och handlade för en stund sedan och det var första gången på många dagar. Ikväll ska jag festa till det och äta kärleksmums och dricka ett stort glas iskall ekologisk lättmjölk.

Det hängde en helikopter i luften högt ovanför mitt huvud när jag gick hem från ICA. Det var som om den följde mej hem.

Det har blivit kallt nu. Höst på riktigt. Jag har funderat lite över alla kärnor som ligger på marken under kastanjträdet utanför kårhuset. Jag har undrat över hur det går till när frukterna spricker och den där mörkt rödbruna kärnan kommer ut. Idag förstod jag. Det föll ner en kastanj från trädet bara någon meter framför mej. Den slog hårt i stenplattorna och sprack och kärnan rullade ur det där taggiga höljet. Jag brukar sparka på kärnorna när jag går förbi.

Det finns inte hästkastanjer där jag kommer ifrån. Det är en helt ny grej. Ovanför Dalälven finns de inte.

I torsdags kväll såg jag High fidelity på tv. Jag hade glömt hur den slutade och var övertygad om att det skulle sluta annorlunda. Men allt blev så fint och huvudpersonen insåg efter många turer att alla de där andra tjejerna, de med mörkt kort hår, också hade problem egentligen och att de också hade urtvättade bomullstrosor ibland. Och i slutscenen spelades I Believe (When I Fall In Love It Will Be Forever) med Stevie Wonder. Det var väldigt fint och ett lyckligt slut och jag tycker om sådana.

Gick med Lars en stund i solen idag. Nu ska jag ringa honom.

Inget ljud från M idag.
Jag ska flytta snart.

Tentatomhet

2005-10-15T19:59:00.000+02:00

Det finns inget att skriva. Idag har jag klarat av veckans första tenta, mitt huvud är alldeles tomt. Jag vill komma ur den här tentatomheten snart. Jag längtar tills mitten av nästa vecka.

M ringde för en stund sedan. Vi ska åka till Borås på torsdag. Jag vet inte vad vi ska göra där.

Klockan har just blivit åtta. Jag tror att jag ska somna nu. Om jag orkar förflytta mej tio steg till soffan.

Igår pratade jag med mamma en lång stund och var glad resten av kvällen bara därför.

Eh, okej.

2005-10-12T22:04:00.000+02:00

Ikväll låg jag och M på rygg bredvid varandra i hans säng. Han somnade nästan, vi höll varandra i handen. Hans hand låg tung i min och jag stirrade i taket. Jag vet inte vad han vill. Han kan inte svara riktigt när jag frågar. Men han vet att han vill åka till Borås djurpark med mej. Och han vill att vi ska klättra upp på Ramberget snart och att jag ska komma till hans lägenhet imorgon och se på Lost. Och han vill att vi ska ta färjan ut till Rörö och gå i naturreservatet och dricka varm choklad. Jag blir glad av att träffa honom.

Men det där med djurparken vet jag inte. Jag tycker att det är lite otäckt med djurparker. Men vi får se. Vi var på en djurpark när vi var i Rom i maj. Vi missade nästan flyget hem på grund av att han lurade iväg mej dit på morgonen. Oj vad arg jag var på tåget ut till flygplatsen. Och oj vad snabbt jag sprang med väskorna genom oändligt långa passager innan vi tillslut kom fram och lyckades krångla oss på vårt plan.

När jag väntade på spårvagnen i brunnsparken hängde jag över räcket vid kanalen som vanligt. Jag tittade ner i vattnet och sorterade tankarna lite. Efter en stund kom det en kille och ställde sig mitt emot mej på andra sidan kanalen och kissade ner i vattnet så att det porlade. Mycket ofräscht.

Det kom ingen spårvagn ikväll. Till slut kom det en blå buss och en busschaufför stack ut huvudet och sa "Det här är 1:ans spårvagn". Jag sa "Eh, okej." och klev in och åkte buss längs spårvagnsrälsen hem till min hållplats. Men det gick det också.

Blir det bra så blir det. Det har han sagt från början. Just nu är det ganska bra. Definitely maybe.

Jag vet ingenting men jag tror att jag tänker vinna över honom i schack snart igen.

Hylotelephium telephium

2005-10-11T22:16:00.000+02:00

Det luktar apa i hela lägenheten. Jag har fönstrena öppna men det hjälper inte. Det leder bara till att mina fötter blir ännu kallare. Jag misstänker att jag måste bita ihop och dra på mej ett par byxor och gå ut med soppåsen. Den är inte ens gammal. Jag fattar ingenting. Suck.

Har skrivit ett brev till M om kärleksört och om att leva på lagrat vatten. Kärleksörten kan bli ca 60 cm hög. Den kan stå både i skugga och sol eftersom dess tjocka blad effektivt lagrar vatten inför perioder av torka. Det är intressant med växter. Kärleksört heter Isomaksaruoho på finska. Finska är ett underskattat språk.

Jag är väldigt trött.

Sparar sekunder och glömmer att andas

2005-10-10T20:08:00.000+02:00

Inget bra tecken när klockan är kvart över sju och jag är nyvaken och upptäcker mej själv i badrumsspegeln och inser att jag står med axlarna uppdragna till öronen. Inget bra tecken att jag fick åka hem tidigare från skolan idag för att jag hade ont i magen. Jag var tvungen att äta tomatsoppa och smörgåsar och två gröna bananer och det fungerade ett tag men nu har jag ont igen.

Jag vet inte var jag inbillar mej att jag är på väg men det är uppenbart att jag har bråttom någonstans. Jag gör allt på en gång, optimerar alla rutiner och tror att jag ska komma framåt snabbare men det blir bara tvärt om. Jag vispar i soppan med ena handen samtidigt som jag bläddrar i dagens metro så snabbt att jag missar alla orden. Skyndar mej till hissen för att trycka på knappen innan jag kollar postfacket. På så sätt sparar jag sju sekunder. Och ramlar in i lägenheten sedan med andan i halsen.

Typiskt att dom här känslorna dök upp just denna måndag. Det är ganska komiskt, det slår aldrig fel. Jag ser sambanden så tydligt nu. Det gjorde jag aldrig förut.

Det sitter i magen och ryggen och axlarna och nacken och armarna. Jag känner igen känslan alldeles för väl och jag tycker inte om den. Nu ska jag släcka alla lampor i lägenheten och lägga mej på rygg i soffan och andas. Det blir dagens första andetag.

Mammas strålbehandling är klar och jag vet inte vad som kommer att hända nu och det vet inte hon heller.

En utbrytarrepublik på Postgatan

2005-10-09T19:54:00.000+02:00

Linda ringde igår och berättade att K ska dö. Det finns ingenting att göra, det kommer att ta några månader. Usch så sorgligt. Efter att hon berättat det skyndade jag iväg till bion och såg film och åt lösgodis.

Jag har träffat M ganska mycket den här veckan. Det har bara blivit så. Igår gick vi längs allén i mörkret och pratade om Transnistrien. Det är inte ett land men nästan. Transnistrien har förklarat sig självständigt från Moldavien och existerar nu som en utbrytarrepublik med egen militär, egen polis, egen valuta. Det finns så många konstiga ställen.

Inatt hälsade jag på i hans utbrytarrepublik på Postgatan. Det kan vara det konstigaste stället av alla. Jag orkar inte fundera just nu. Det är trevligt när vi träffas och det räcker så.

Det har ordnat sig med flytten. Jag slipper dubbla hyror, jag som just hade börjat ställa in mej på att leva på välling och havregrynsgröt fram till jul. Jag börjar se ett mönster. Det är när man slutar hoppas som saker flyter precis i den riktning man vill.

Men ändå inte. Ingenting är förändrat. Fast kanske strök han mej på armen igår på ett sätt som han inte gjort på länge. Jag vet inte. Äh.

Tre tentor snart. Jag flyttar till skolan måndag morgon och stannar en vecka minst. Jag ska försöka varva Therese igen när vi kör med bilbanan imorgon.

Jag vill att min syster ska komma hit. Jag skulle vilja att hon satt i min soffa just nu. Då skulle jag bjuda på te och krama henne. Länge.

Och jag sprang inte efter

2005-10-07T21:35:00.000+02:00

Idag var jag dum mot Lars utan att mena det. Han gick ifrån mej vid Lilla Torget och jag sprang inte efter fastän jag borde ha gjort det. Han var ledsen och jag också. Jag stod förstenad mitt i korsningen och såg honom gå. Han sätter mej först. Nästan alltid. Jag sviker honom fastän han är min bästa vän. Vi borde baka vaniljsnurror och gå långpromenader och titta på film på den nya tv:n och slappa i soffan och gå på konstmuséet och småbråka om vem det är mest synd om och säga sure bacon och ofta kofta och diskutera anglicismer. Jag borde ha kastat mej på spårvagnen nu ikväll direkt efter att jag hade läst mejlet han skickat. Men det gjorde jag inte. Jag såg Idol istället.

Han gav mej en skiva i lördags. Jag har inte lyssnat på den än.

När allt var som mest kaotiskt kunde jag ringa Lars när som helst och gråta och han hade alltid tid. Om jag ville ha sällskap tog det inte många minuter förrän han var här och bjöd på nybakt bröd eller bara satt bredvid mej i soffan. Och nu när han vill träffas så stannar jag hemma och ser på Idol istället.

Fina Lars. Jag ska vara snäll mot dej. Jag lovar. Vi kanske kan träffas imorrn. Jag kan ställa in mina planer med M och åka ut till Västra Frölunda till din nya lägenhet och sitta i ditt uterum. Vi kan titta på stjärnorna eller nåt. Det är så mycket himmel utanför ditt nya fönster på tolfte våningen. Men dom kanske inte syns i alla fall.

Om inte cd-spelaren var trasig skulle jag släcka skrivbordslampan nu och lyssna på skivan.

Definitely maybe

2005-10-05T20:01:00.000+02:00

Han säger att han tror att det är Nordkap jag längtar till.
Det kan vara så.

Vi åt lunch tillsammans idag. Han kom till skolan och vi åt på kårrestaurangen. Innan vi skiljdes pussade han mej på munnen och kröp med händerna innanför jackan och gav mej en kram.

Det är som om vi är tillbaka där vi startade, fast tvärt om. Då skrev han tusen brev till mej utan att jag svarade. Nu är det jag som skriver. Jag skickade nyss ett långt mejl.

Idag råkade jag gå fram till hyllan i köket och lyfta ner en av de vita tidskriftssamlarna som står uppradade. Där i finns det en gul låda som innehåller alla de brev som han har skrivit till mej. Läste det första brevet. Papperet är väldigt nött, i vecken där det har varit vikt är det lite trasigt. Jag gick runt med det brevet i fickan i ett halvår minst.

Från ingenting till allting. Så börjar det. Jag tror att jag föll redan efter de fyra första orden. Egentligen.

Jag har inte vattnat krukväxterna på flera veckor nu. De börjar se ganska hängiga ut. Jag funderar på att slänga dem men tänkte att jag skulle fråga M först om han vill ha dem. Men om han vill ha dem så måste han komma och hämta dem relativt snart för jag tror att de dör annars.

Ringde till Lina nyss men hon var inte hemma. Jag saknar henne. Förra veckan gjorde hon fina klistermärken som hon sålde på bokmässan för fem kronor styck. Jag köpte ett i lördags. Det är rött och rosa med en kvinnosymbol och en dödskalle. Riot sisters!
Undrar var jag ska klistra upp det.

Tretton timmar i skolan

2005-10-04T21:33:00.000+02:00

Jag är väldigt trött.
Min krokilärare höll upp min teckning idag inför allihop och sa att den var mycket bra. Det var ju roligt. Jag har ont i benen efter att ha stått vid staffliet i flera timmar.

Idag har allt varit väldigt verkligt. Tretton timmar i skolan. Ungersk gryta till lunch och småprat i ritsalen. Snart ska jag dricka välling och somna. Jag kan alltid somna nu för tiden. Jag minns i vintras när jag låg och vred mej i flera timmar varje natt. Det var ett fönster mitt emot, på andra sidan gården, som alltid lyste. Det spelade ingen roll vilket klockslag jag vaknade av mardrömmar. Och det var rätt trevligt, det kändes lite mindre ensamt. Men en natt när jag vaknade mitt i natten så var det släckt och då blev jag faktiskt glad. Jag tänkte att nu får du äntligen sova.

Det är viktigt att sova. Jag är obeskrivligt glad att jag somnar så lätt nu för tiden. Inga tankar som snurrar och ställer till det, det finns inget jag måste mota bort.

Nu för tiden ser jag inte om det lyser i fönstret på nätterna. Jag sover i soffan och inte i sovrummet längre. Nu ser jag bara trädkronorna och himlen och en liten bit tak och oftast är det bara svart alltihop.

Jag längtar någonstans men jag vet inte vart

2005-10-03T20:00:00.000+02:00

Jag längtar någonstans men jag vet inte vart.
Idag har jag fantiserat om väderöarna igen. Jag vill åka dit. Det kan vara stället jag söker nu. Jag har sett små tecken på att det kan vara så. Förra veckan hittade jag en lapp som det stod "Väderöarna" på, och det var ju rätt konstigt. Men det är ganska dyrt på pensionatet och båtturen ut kostar en del och man får ha med sig egna sängkläder och städa rummet själv. Men jag tror att det är god mat. Och jag har aldrig varit där förut. Och så är det ett fint namn.
Sånt är viktigt.

Jag kanske åker dit och ställer mej på en klippa när tentorna är över.
Väderöarna ligger där Sverige tar slut i väster. Som en sista utpost inför tusen mil av hav.
Det är coolt. Jag vill stå där när det blåser.
(Och hålla honom i handen.)

Och jag romantiserar och drömmer mej bort och fantiserar om hur det vore att ligga tyst bredvid honom i en säng i ett rum på ett pensionat där Sverige tar slut. Verkligheten är ju bara ris och kycklinggryta och ICA-skrammel och lysrör och datasalssurr och skämt man inte hinner uppfatta och magont och helgplaner över ens huvud i föreläsningssalen och på sin höjd en kram och en filmkväll och lite oengagerat småprat ibland. Eller också inte.

Jag vet inte. Men jag tror att jag är ganska kär. Det kan vara så.

Och kanske finns det inget finare än att småbråka på ICA eller att sitta och äta en trött frukost utan att säga ett ord till varandra. Kanske slår det alla pirriga känslor.

Jag vill veta hur allting kommer att sluta.

Snart är det Sverker på tv. Min darling.

Neråt igen

2005-10-02T15:29:00.000+02:00

Jag gick längs Västra Hamngatan inatt och grät.
Jag hade varit på inflyttningsfest och sedan på Sticky fingers och dansat. Jag tänker inte gå dit igen. Det var ansikten överallt, alla främmande, och även om jag rörde mej i takt till musiken så var jag inte där. Alla de värsta ensamhetskänslorna på en och samma gång. Jag kunde inte vara kvar, måste ut. Istället för att gå till hållplatsen och kliva på spårvagnen och åka hem så gick jag till hans lägenhet och ringde på dörren och väckte honom. Jag borde åkt hem istället.

Sedan när han hade stängt lägenhetsdörren framför ansiktet på mej stod jag med mina tårar ensam i trapphuset. Jag promenerade hem. Det tog bara 20 minuter och jag grät nästan hela vägen. Jag mötte inte ett enda ansikte. Det var svart ute och hade slutat regna.

Jag har glidit fram i flera dagar och varit glad och så smäller det plötsligt bara till och jag har ingen kontroll på känslorna. Väldigt läskigt. Jag förstår inte hur saker kan svänga så fort. Men det kanske inte är särskilt konstigt om det svämmar över. Det är så mycket känslor åt alla håll och kanter just nu.

Men det känns bättre nu. Vi pratade lite i telefon imorse.

Igår fick jag en present av en man på spårvagnen. Han hade varit på bokmässan och hade flera papperskassar fulla med saker. Det var en cd-skiva jag fick och han sa att jag skulle ta hand om den för den var värdefull. Jag vet inte riktigt vad den innehåller. Jag tror att det handlar om EU, men är lite osäker. Han var snäll. Jag tycker om snälla människor.

Ikväll är det estradpoesi på Café hängmattan. Jag hade tänkt gå dit men jag tror att jag har ändrat mej. Tanken på att inte lämna lägenheten idag lockar för mycket. Jag vill bara glida runt här bland mina saker och min musik och måla och laga mat och ha det lugnt och tryggt utan något som river tag i känslorna.

Det är oktober nu. Det känns bra.

Regn i alla riktningar

2005-10-01T13:30:00.000+02:00

Sprang just från spårvagnshållplatsen genom regnet. Har stått i duschen en lång stund, försökt bli varm igen. Nu står maten i ugnen och jag ska snart vira filten runt mej tätt tätt och lägga mej i soffan och läsa veckans nummer av Göteborgs fria tidning. Jag tror inte att det är tänkt att man ska vara utomhus idag. Idag ska man dricka varm choklad och ligga i soffan med en bra bok. Det regnar i alla riktningar. Det smattrar på ett trevligt sätt på fönsterblecket.

Alltså: Vi åkte till hans föräldrar igår. Brasan brann när vi klev in genom dörren, hundarna blev glada att se mej och jag tror att de övriga i hans familj blev det också. Det blev inte konstigt. Hans mamma frågade om vi träffades ibland och jag sa ja. God mat och sedan en kort promenad nere i hamnen. Jag drack dagens andra kopp med kaffe och ångrade mej efteråt.

Fyren som lyser långt borta. Den kastar skuggor in i ateljén där vi sover. Vi låg och pratade lite i bäddsoffan innan vi somnade. Han verkade ledsen. Han sa att han är glad att jag finns.

Jag tror inte att jag kan bli lika ledsen igen. Det känns inte som om jag kan falla lika huvudstupa rakt ner en gång till. Eller kan jag?

Ingenting är säkert och mitt i allt kaos är jag lycklig. Just nu känner jag att allt kommer att ordna sig. Och det är inte bara något jag panikartat upprepar för mej själv den här gången, utan jag känner det. På något sätt kommer det att ordna sig. Jag skulle vilja bita fast vid känslan och hålla kvar den. Saker kan svänga skrämmande snabbt.

En sak vet jag: Jag trivs med mej.
Det finns så mycket som är så jävla fint och jag är inte säker på att jag såg det förut.

Dansar i hans rum

2005-09-30T20:38:00.000+02:00

Jag dansar i hans rum.
If you wanna be happy. Jimmy Soul. Det här är dagens låt.
Han vill stänga av musiken.

Snubblar lite i trapporna

2005-09-30T20:00:00.000+02:00

Jag sitter i hans lägenhet nu och om en stund ska vi åka till hans föräldrar. Vi ska äta där och gå hundpromenad och se på Lost och sova i bäddsoffan. Hans föräldrar blir nog väldigt förvånade. Jag är väldigt förvånad. Det här var inte alls vad jag hade planerat.

Han ringde för en halvtimme sedan och frågade om jag ville följa med. Först sa jag nej. Tänkte att det blir ju väldigt konstigt. Sedan ringde jag upp igen och sa att jag hade ändrat mej. Det är trevligt att vara där, det är trevligt att vara där han är. Jag sprang nyss från Brunnsparken och hit, snubblade lite i trapporna.

Men ingenting är förändrat.
Fast jag vet att jag ska sova intill honom inatt och det var längesedan jag visste något alls.

Det blåser motvind idag

2005-09-29T19:26:00.001+02:00

There were errors.
Förstås.
Jag hade skrivit ett inlägg om motvinden som blåser idag, om upprörda människor som bråkar i telefonen, om känslan när man kommer hem till ett tomt kylskåp när magen skriker. Det gick inte att posta.

Först sa han att han ville ha min lägenhet och jag ordnade bil och flytthjälp och började sortera bland alla saker. Vi skulle träffas idag och skriva kontrakt. Men han ångrade sig. Han hette Tobbe och bodde i Majorna och var ganska söt.

Jag blir så trött på alla turer, på att hoppas och bli besviken gång på gång. Och hon, vars lägenhet jag eventuellt skulle flytta till redan på lördag, hade kanske ställt in sig på det mer än jag. Redan igår kväll hade hon tömt lägenheten på sina sista saker. Idag när jag ringde och sa att jag inte kunde flytta in tidigare, att han hade krånglat sig ur i sista stund, blev hon arg. Jag upprepade med lugn röst gång på gång att jag också var besviken men att det inte fanns något jag kunde göra. Hon ville att jag skulle skaffa bil och köra tillbaka den luftmadrass som hon hämtade från lägenheten igår. Hon övernattar där ibland på helgen när hon har varit ute och inte orkar åka till nya hemmet vid Brunnsbotorget. Visst. Jag kan hämta hennes luftmadrass på lördag och ta den på spårvagnen. Jag tycker inte om upprörda människor.

Jag kom nyss hem från skolan. Har inte ätit sedan halv tolv. Jag har ont i magen. Fiskpinnarna står i ugnen. Fiskpinnar och cous-cous och vatten. Inget annat. Citronpeppar förstås. Men det hjälper faktiskt inte. Imorgon ska jag handla.

Jag ringde M nyss men han svarade inte.
Det blåser motvind idag.

Det blåser motvind idag

2005-09-29T19:26:00.000+02:00

Sol just när jag behöver det

2005-09-28T19:22:00.000+02:00

Två dagar sedan jag skrev. Det har hänt hundra saker. Fast han har fortfarande inte brutit sig in i min lägenhet och ritat ett hjärta på golvet i hallen. Och han har inte stått med sitt leende utanför fönstret under någon av mina tråkiga föreläsningar. Jag har trott att jag har skymtat honom i ögonvrån flera gånger. Men när jag har tittat dit har det varit ett annat hår, en annan beige jacka som glidit förbi. Inga stora paket i brevlådan heller. Eller jo. Fast inte från honom. Igår fick jag ett paket som såg ovanligt trevligt ut. Men det var en ovanligt ful röd plexiglasskål som hängde ihop med en tidningsprenumeration som min mamma gett mej. Jag vill inte ha skålen. Jag kanske ska ge den till Lars i inflyttningspresent på lördag. Det vore roligt.

Det är på väg en kille hit för att titta på lägenheten, han cyklar just nu från Majorna åt mitt håll. Om han vill ha den så ska jag flytta i helgen. Jag som just hade börjat vänja mej vid tanken på att gå runt här i några veckor till, sova i soffan, duscha utan duschdraperi, skala morötter med osthyveln. Men jag vill flytta. Eventuellt kommer jag inte att kunna få internet till nya lägenheten förrän den första november. Det går inte. Jag klarar mej inte utan.

Therese spelade Here comes the sun i ritsalen igår just när jag behövde det. Vi har börjat prata lite med varandra.

Träffade M igår igen. Hade krokikurs till nio och sedan åkte jag i regnet genom stan. Det var svart ute och asfalten blänkte blått. Vi hade kommit överens om att jag skulle komma dit så att vi fick prata lite. Det fungerar inte att bita ihop om orden och gråta vid Brunnsparken. När jag kom dit hängde jag mina blöta byxor på tork i badrummet och rullade in mej i hans täcke. Jag försökte prata men det gick inte riktigt. Helt plötsligt fanns det inget att säga. Jag kanske var för trött. Han försökte också, sa några ord mer än mej. Vi fikade lite istället och småpratade och när mina byxor torkat åkte jag hem. I dörren innan jag gick konstaterade jag att jag inte blivit särskilt mycket klokare av dom ord vi sagt. Han frågade om vi kunde träffas snart igen. Jag förstår inte riktigt och jag tror inte att han gör det heller.

Det här kan gå hur som helst.

Inatt ringde jag och väckte min pappa. Sju missade samtal på mobilen och ett lämnat meddelande. Han ville att jag skulle ringa när jag kom hem. Jag tänkte att det kanske var något viktigt. Men han ville mest berätta om att han hade kommit på sig själv med att sitta och sjunga i bilen tjugo över fem i söndags morse. Han hade sjungit Omkring tiggarn från Luossa.
Fast det är ju ganska viktigt.

Han verkar gladare. Kanske att saker börjar rulla åt rätt håll. Mamma ska snart få sista strålningsbehandlingen. Hon börjar jobba lite smått den första november. Då kanske man kan ringa till gamla telefonnumret utan att mötas av den där rösten som talar om att anknytningen är sjukskriven. Anknytningen. Jag råkade ringa någon gång av bara farten när hon just blivit sjuk. Jag minns hur ledsen jag blev.

Pappa. Jag blir så glad när han är glad och han blir så glad när jag är det.

Så jag sa hejdå och klev på spårvagnen och åkte hem

2005-09-26T19:46:00.000+02:00

Jag och M träffades och åt middag vid Järntorget idag. Samma restaurang som vi var på första sommaren jag var här i Göteborg. Servitören tände ett ljus på bordet, vi satt mitt emot varandra och åt det vi brukar äta. Man skulle kunna tro att vi är ett par, sa jag och han nickade.

Råkade börja gråta när vi skulle skiljas vid brunnsparken. Det var inte riktigt vad jag hade tänkt mej men så kan det bli ibland. Han frågade om jag ville följa med honom till lägenheten och prata. Men jag sa nej för det var inte vad jag ville. Jag ville att han skulle slita tag i mej och krama luften ur mej och aldrig släppa igen. Så jag sa hejdå och klev på spårvagnen och åkte hem.

Jag tycker om lägenheten. Jag tycker om mina saker. Jag tycker om soffan och kuddarna och skenet från den där röda lampan som står i fönstret. Det spelar ingen roll att det är tomt, att det är glest i alla skåp när inte hans saker är där längre. Jag trivs på något sätt.

Idag har jag och Lars suttit och fnittrat i datasalen i flera timmar. Han är en av mina bästa vänner. Han är trevlig. Men det hör inte hit.

And the tears come streaming down your face
When you lose something you can't replace
When you love someone but it goes to waste
Could it be worse?

Det kan vara tusende gången jag hör den här låten. Eller. Inte riktigt.
Men det känns så.

Backa framåt

2005-09-25T19:20:00.000+02:00

Jag borde köpa några nya pärmar och sortera alla papper. Man ser snart inte skrivbordet.

Pratade nyss med min syster i telefon. Vad vore jag utan.

Vi är så lika på många sätt. Men ändå inte alls. Hanna lekte i bakgrunden medan vi pratade. Hon fyllde fyra för en månad sedan och är det finaste som finns. Jag minns när jag var där i somras och vi lekte i hennes rum. Hon klättrade upp i sin säng, det är en sådan där hög säng med koja under, och så ställde hon sig på kanten och balanserade. Hon skulle hoppa och jag skulle stå på golvet nedanför och ta emot henne. Kanske råkade jag fastna i tankarna lite, det var bara några dagar efter att allt hade kraschat och jag hade flytt från Göteborg. Plötsligt hörde jag henne ropa på mej uppifrån sängen och jag vaknade till. Hon tyckte att jag stod för långt ifrån, hon vågade inte slänga sig ut. Backa framåt, skrek hon.

Det var så fint sagt. Backa framåt. Och jag tänkte att hon kanske just hade sammanfattat alltihop, att det var just det jag var tvungen att göra. Backa för att komma framåt.

Sedan låg vi på golvet på madrassen och jag läste hela sagoboken från början till slut. Hon knorrade mot mej, mjukade med fötterna, höll på att somna fastän hon hela tiden intygade att det inte var så. Jag lyfte upp henne när sista sagan var slut. Hon låg tung mot min axel. Den där magra lilla kroppen.

Lights will guide you home

2005-09-24T21:02:00.000+02:00

Åh nej. Har missat halva Crocodile Dundee.

Kom hem från skolan tio i sju. Jag trodde att jag skulle vara nästan ensam där idag men det var jag inte. Redan på spårvagnen till skolan mötte jag två klasskompisar på väg dit. Dom är så flitiga i min klass. Kan inte minnas att jag varit i skolan på en lördag tidigare. Det var ganska trevligt. Lite mindre människor i korridorerna, lite mindre röster. Man hörde musiken tydligare. Jag gick runt utan skor. Jag har köpt nya färgglada strumpor eftersom jag blev så trött på alla dessa ensamma svarta och mörkgrå och marinblå strumpor med hälarna på olika ställen. Idag hade jag turkosa.

Jag är glad idag men det har inte med honom att göra. Jag dansade lite i köket när jag diskade.

Hans mamma hade mejlat en inbjudan till vernissage idag. Jag och Therese åkte dit en sväng. Therese skulle ändå ner till avenyn och få sin cykel fixad gratis. Så vi åkte ner på stan och gick på utställningen och hans mamma var där och hon blev glad att se mej och gav mej en kram. Jag känner inte Therese. Vi pratar inte. Men jag tycker om henne på något sätt.

Jag tror inte att det är lördag idag. Nej. Helt säkert. Det är något annat men jag vet inte vad.

Idag har jag köpt en ny burk citronpeppar. Jag klarar mej inte utan.

Fix you med Coldplay. Jag har lyssnat på den här låten på hög volym femton gånger ikväll. Minst.
Lights will guide you home.

Nu ska jag ringa någon. Jag vet inte vem.

Höstluft och blåbärstårta

2005-09-24T08:54:00.000+02:00

Nu har jag sovit i tio timmar och vaknat och ätit välling och varma mackor och läst Göteborgs fria tidning och landat lite.

Igår hjälpte jag Lars att flytta. Halv elva skulle jag komma till lägenheten ute på Hisingen men när jag kom dit var det ingen där. Jag ringde upp honom och dom hade hunnit iväg till den nya lägenheten i Västra frölunda med ett flyttlass. Så det var bara att sätta sig på en bänk i solen och vänta. Jag satt där i en timme och gjorde ingenting. Det är sällan jag gör ingenting. Hade inte ens en penna så att jag kunde klottra på ett kvitto eller på mitt månadskort. Så jag tvingades sitta där i sextio minuter och blunda mot solen. Det var ganska trevligt. Jag blev förvånad över hur snabbt minuterna rann förbi.

Min morbror ringde igår. Vi pratade en lång stund. Vi pratar inte så ofta men det märks att han bryr sig och det uppskattar jag. Dom hade ätit smörgåstårta och blåbärstårta och firat min kusin som fyllde 23 år. Jag vill också sitta där i köket och äta tårta och småprata och bara vara. Idag skulle dom kanske ut i potatislandet och ta upp potatis. Jag vill också ta upp potatis. Jag vill gå runt i nötta kläder och för stora gummistövlar och gräva fram potatisar och få jord under naglarna och andas frisk kall höstluft. Det är viktigt med familj och släkt. Dom försvinner inte. Synd att dom bor 120 mil bort. Jag skulle vilja åka dit oftare. 120 mil är ungefär hur långt som helst.

Nu ska jag till skolan. Jag ska plugga hela helgen. Härligt.

Och jag flyger fortfarande

2005-09-23T21:27:00.000+02:00

Exakt 18:27 plingade jag på dörren och han öppnade och det strömmade musik och matos ut i trapphuset. Han stod vid spisen och rörde i tre kastruller samtidigt, det fräste från stekpannan. Jag klev in och tänkte att han var jävligt vacker.

Medan jag väntade på maten öppnade jag balkongdörrarna och hängde ut över räcket, tittade ner på kullerstensgatan och människorna som gick förbi där nere. Tusen bruna stövlar och höstkappor fastän det var femton grader säkert. Musiken i bakgrunden och alla sinnen på helspänn, det var som att leva i kvadrat eller kubik eller upphöjt till hundra. Alla känslor samtidigt, totalt där och medveten och närvarande. Senast jag kände just så var när jag gick runt i duggregnet och sparkade höstlöv på kyrkogården medan har flyttade ut sina sista saker från lägenheten. Igår när jag hängde ut över räcket kände jag känslan igen. Den ena av tagetesplantorna i hans balkonglåda har dött.

Han hade dukat fint med nya tallrikar och bjöd på god mat och stenhård avokado och rött vin och chokladmoussebakelser från Franska bageriet. Allt var väldigt trevlig. Vi pratade och åt socker och gick en promenad och kramades och så somnade vi tillsammans. Ett täcke. På morgonen bjöd han mej på Egyptiskt majsbröd och jag smulade i hans gula fåtölj.

Och alla människor som vill mitt bästa och försöker övertyga mej om att bryta med honom. Det är fint att ni försöker, att ni vill att jag ska slippa göra dom misstag ni gjort. Jag uppskattar det och ni har säkert rätt och jag kommer säkert att ångra mej för jag förstår också att det här tillståndet jag är i nu inte kommer att hålla i mer än några timmar. Men jag kan inte göra annorlunda just nu. Det går inte. Och jag förstår (kanske inte) att jag kommer att falla hårdare och igen. Men jag fungerar inte nu. Jag är bara kär. Konstigt att det kan kännas så här fastän mina känslor inte rimmar med hans.

Det var jävligt vackert och samma låt på repeat och hans andetag i min nacke och hans arm runt mig när jag sover och jag kan inte ångra det för jag har studsat fram genom stan idag. Och jag flyger fortfarande och jag nynnar med i sången och jag är lycklig och det spelar ingen roll någonting det finns ingenting annat än just nu.

(Han håller sig för bröstet och säger att han kanske bröt ett revben när han halkade på en klippa förra helgen. Det gör ont i hjärtat.
Ofta kofta, som Lars brukar säga. Det behöver inte vara ett revben brutet för att det ska göra ont där.)

Mina svarta stickade tumvantar

2005-09-21T18:57:00.000+02:00

Så här gick det:
Han kom hit. Vi satt vid köksbordet och åt knäckebröd med mjukost och småpratade som vanligt. Jag skrattade, han också. Han hade kameran och stativet med sig och skulle gå över motet, bort mot tunneln och fotografera i mörkret. Han frågade om jag ville följa med. Jag sa nej. Han strök med handen på min rygg och nuddade magen, jag stod förstenad. Tycker du inte om mej längre sa han. Jag minns inte vad jag svarade. Jag tror att jag var tyst.

Mina nyköpta tumvantar låg på hallbordet. Jag tog på mej dom och visade. Han kramade mej och jag kunde inte krama tillbaka. Kanske att jag gled med handen längs hans arm men jag hade vantarna på mej så det var svart stickat tyg emellan. När han skulle gå pussade han mej på höger kind.

Allt var väldigt odramatiskt. Jag somnade bara några minuter efter att han hade gått och jag hade låst dörren.

På morgonen märkte jag att han hade glömt sina glasögon på köksbordet. Jag skrev ett meddelande och han föreslog en lunch så att han kunde få dom tillbaka. Vi åt tillsammans och det var trevligt även om han verkade lite ledsen. Jag strök honom på handen med min ihoprullade servett.

Igår kväll var det fullmåne och ljust i mitt rum men jag somnade ändå tidigt. Jag hade ringt honom vid nio men då svarade han inte. Han ringde upp två timmar senare och väckte mej. Jag var förvirrad och nyvaken, det var som om jag inte vaknade förrän en bit in i samtalet. Då helt plötsligt blev jag medveten om hans röst i luren och jag märkte hur jag grät och sa att jag saknade honom. Men sedan vaknade jag till och vi pratade om fullmånen och hans nya bok men det var också allt. Sedan somnade jag igen

Cigaretter och snuss.
Så står det på kiosken vid kapellplatsen.

Jag gick hem från skolan idag. Brandkåren hade spärrat av vid brunnsparken efter branden och spårvagnarna var kraftigt försenade. Så jag promenerade istället. Det är skönt att gå. Det tar nästan en timme från skolan.

Ett norskt par kanske ska flytta in här nästa helg. Hon ringde igår. Jag förstod nästan ingenting av det hon sa. Det tog en lång stund innan jag ens förstod vilket språk hon pratade. Jag vill att någon ska ta över den här lägenheten snart så att jag i min tur kan flytta vidare. Vill inte gå runt här längre och trampa i allt det gamla.

Nu ringde dom från bredbandsbolaget och sökte M.
Han bor inte här längre, svarade jag.

20:10
M ringer. Paret i Norge vill inte ha lägenheten. Nähä. Jag blir så trött.
Det verkar som om det blir 40 nätter till i soffan.

Han frågar om vi ska träffas imorrn. Jag frågar om han vill bjuda mej på middag. Han säger ja.

Fem minuter i tio

2005-09-19T21:56:00.000+02:00

Och så ringer han fem minuter i tio och frågar om han får komma och hälsa på en stund. Jag hade just tagit på mej min alldeles för stora svarta t-shirt och stod vid spisen och vispade välling.

En helt vanlig måndag

2005-09-19T20:57:00.000+02:00

Allt krångel med lägenheten. Jag blir så trött.

Har varit i Falkenberg idag. Jag har aldrig varit där förut. Åkte 25 mil i Bettan. Det är trevligt att åka bil. Softade i en segelbåt och fick kycklingpaj hemma hos en klasskompis föräldrar. Dom hade en fin hund. Ibland kan det rymmas många underliga saker på en helt vanlig måndag. Många minnen i baksätet på väg hem genom mörkret. Åkte just den vägen som man åkte hem till hans föräldrar där dom bodde förut. Nintendogubben som står vid vägen, avfarten till Särö, Kungsmässans lysen bredvid motorvägen. Avfarten till Tjolöholms slott. (Och jag vill göra det igen) Minns när jag åkte E6:an söderut för första gången. Det var juli och sen kväll och svart ute. Vi gled fram med bilen.

Sist jag var hos hans föräldrar var för några veckor sedan. Jag satt och grät vid köksbordet och pratade med hans mamma. Jag tycker mycket om henne. Jag tycker om dom allihop. Och Linux som blev så glad över att se mej. Han hoppade runt mina fötter, följde efter mej vart jag än gick, låg och tryckte nosen mot min fotled när jag satt i köket. Jag saknar Linux. Faktiskt. Fastän han kan vara jävligt jobbig ibland. Han brukade sova utsträckt mot min mage i bäddsoffan. Minns när han var bara några veckor och nästan rymdes i handen och kissade på min kudde. Omg.

Igår var jag på estradpoesi. Jag skulle vilja läsa. Jag kanske ska göra det.

Hade tänkt dricka välling och se på Sverker på ettan. Men nu har jag nästan missat honom. Jag har nuddat Sverker. Det var på en kinarestaurang i Umeå. Värsta grejen.

M skulle ringa ikväll. Om han inte har ringt klockan tio drar jag ut telefonjacket.

Ungefär som att andas

2005-09-18T10:33:00.000+02:00

Tack för fina kommentarer. Det är skönt att veta att någon läser. Känns lite mindre ensamt då.

Om jag kunde göra annorlunda nu skulle jag göra det. Jag misstänker att jag måste göra mina egna misstag. Men jag uppskattar ändå att ni delar med er och att ni vill mitt bästa, och jag försöker tänka på det ni säger. Ha lite överseende med mej när jag irrar på helt fel vägar. Jag tror att jag kommer att göra det ett tag till. Men sedan hoppas jag att jag kan börja förflytta mej uppåt framåt. På något sätt.

Det är bara det att jag är upp över öronen förälskad. Det går liksom inte över bara så där. För bara några veckor sedan kramade han mej och sa duärdetbästajagvet alltingkommerattblibraigen.

Så här skrev han i första brevet:
Det är ungefär som att andas. Det går inte att sluta ens om man vill.
Just så.

Om det blir jul igen

2005-09-18T09:26:00.000+02:00

Vaknade sju imorse. Helt onormalt. Såg just Madicken på tv medan jag åt frukost. Det här är tredje söndagmorgonen i rad som jag är vaken och ser Madicken halv nio. Idag var det avsnittet där Alva dansar och det blir jul igen. Väldigt fint. Jag minns när mamma läste Madicken för mej. Helst den där boken med de fina bilderna där Madicken står i fönstret och det snöar stora flingor utanför. Min mamma har läst helt sjukt mycket för mej. Hon låg och läste en timme varje kväll långt efter det att jag hade lärt mej att läsa, jag vet inte i hur många år. Vi läste alla Astrid Lindgren och Maria Gripe och hela Anne på Grönkulla-serien. Pappa läste nästan aldrig. Jag minns att han läste ur Tomtar och troll ibland. Vissa kvällar berättade han spökhistorier om huset där han växte upp och alla mystiska saker som hände i byn. Jag älskade det. Men det gjorde mej förskräckligt mörkrädd. Jag är det fortfarande. Men jag tror att det var värt det.

Jag längtar till jul. Vi hade så fina jular när jag var liten. Hos mormor i det stora huset långt in i skogen. Det var alltid massor med snö och massor med folk. Marschaller ute vid vägen. De vuxna dukade långbord och jag och Per sprang runt runt. Jag minns forfarande klappret av mina nya kinaskor mot trägolvet. Hon hade så fina dekorationer i julgranen min mormor. De var av glansigt papper i olika färger och de prasslade lite. Några år senare, när jag och min kusin kanske var fjorton, hittade vi just de julgransprydnaderna i en låda på vår morbrors vind. Vi tog hem dom till hans föräldrar men hans mamma vägrade ha dom i granen. Den skulle gå i blått och silver det året, hon hade planerat i flera veckor. Vi blev lite ledsna men lyckades hänga upp två stycken i smyg på baksidan av granen. Dom kanske inte syntes särskilt mycket men det kändes bra att veta att dom var där.
Så kan det gå.

Min mormor hade fjällkor. Jag brukade följa med till ladugården. Bäst var det när man fick ge välling till kalvarna. Jag kände aldrig mormor. Jag var bara åtta när hon dog. Men hon bjöd på apelsinsaft och goda efterrätter och hade Sankta Paulior i alla fönster och en hemlig sekretär som stod i salen och var låst. Jag minns en gång när jag och min kusin fick se när mormor låste upp med nyckeln och fällde ut skivan. Det var grönt där inne och en massa mystiska små lådor med hemligheter i. Man kunde bara föreställa sig vilka fina små saker som kunda gömma sig i lådorna. Vi fick naturligtvis aldrig dra ut lådorna och titta i dom. Det var kanske lika bra det.

Söt sylt och lyckliga slut

2005-09-18T08:13:00.000+02:00

Om igår:
Jag träffade honom på stan och sedan gick vi till hans lägenhet. Jag vill bara vara med honom.

Det är så svårt alltihop. Jag har kommit fram till att det måste få vara så här nu. Jag kan inte inte träffa honom. Det går inte. Det får komma senare i så fall. Men jag måste försöka fokusera på mej och mitt. Och så måste jag inse att ingenting kommer att förändras av att jag försöker förklara för honom hur oslagbara vi skulle kunna bli. Jag når ändå inte fram. Det är skrämmande hur svart han ser allting. Jag vill bara skaka honom och skrika åt honom att vakna men det går inte. Han dissekerar sönder allt som har med oss att göra just nu. Plockar i småbitar.

Okej. Jag kommer att träffa honom ibland även framöver. Jag kommer att ringa. Jag kommer att vilja åka dit och sova i hans säng och gå långpromenader och åka på fotoutflykter när det blåser storm.

Vi ska ju antagligen flytta i veckan också. Slutstäda lägenheten och låsa för sista gången. Det kommer att kännas mycket sorgligt. Det var inte så här det skulle bli.

När jag promenerade hem från honom igår vid middagstid lyste solen. Jag var glad och nynnade för mej själv och stegen var lätta. Handlade en godispåse och svängde förbi pizzerian och köpte en pizza. På kvällen såg jag en film på tv och åt godis. Jag äter nästan aldrig godis numera. Jag som brukar älska kakor och muffins och choklad och lösgodis. Jag anstränger mej för att äta mat. Det får räcka. Det känns inte viktigt på något sätt. Men jag förstår att det är det. Så jag äter. Men jag njuter inte av det längre. Hoppas det kommer tillbaka. Snart.

Men igår åt jag godis i soffan framför filmen. Såg Sweet home Alabama på fyran. (Sometimes What You're Looking For Is Right Where You Left It.) Hon åkte tillbaka efter sju år och dom blev tillsammans igen. Och mamman i filmen som stod och gjorde plommonsylt. Hon höll upp ett plommon och sa att många kanske tror att det här plommonet är förstört. Men det är dom nästan förstörda som kan bli den sötaste sylten.
Så fint.

Lyckligt slut. Jag har ändrat mej Lars. Jag tycker om lyckliga slut. Det kan vara den stora skillnaden mellan oss två.

Regnbågar utanför fönstret

2005-09-16T19:12:00.000+02:00

Oj. Himlen är alldeles rosa och det är en regnbåge utanför mitt sovrumsfönster.

Märkte nyss att jag hade glömt mina krukväxter. Dom stod uppradade livlösa på fönsterbrädan. Jag gav dom vatten. Undrar hur länge dom har varit utan.

Nyss var Karin här. Jag känner henne inte men hon går i min klass. Hon är alltid väldigt prydlig med fina kläder och ljusturkos ögonskugga. Snart kommer Lars och Lina och Viktor och Ingrid hit. Dom känner jag. Vi ska på fest. Jag ska inte börja gråta.

Nu är regnbågen borta igen.

Vindstilla ikväll

2005-09-15T20:05:00.000+02:00

Han sov när jag gick. Jag åkte hem tidigt imorse för att hinna hämta skolgrejerna och för att äta frukost. Råkade släppa ner c-vitamintabletten i muggen med välling istället för i vattenglaset bredvid. Ganska äckligt.
Så kan det gå.

Nu ska jag hälsa på min granne en trappa upp. Han ska bjuda på te.

Sedan ska jag läsa tio tråkiga sidor inför skolan imorgon innan jag somnar. Jag sov så gott inatt, tungt utan tunga tankar. Trädkronorna ute är svarta mot himlen. Verkar vara vindstilla ikväll.

Höststorm

2005-09-15T19:14:00.000+02:00

Det är så konstigt alltihop.
Igår träffades vi igen. Det var storm ute. Vi åkte med spårvagnen ut till Saltholmen. Det tjöt i masterna och vi gick längst ut på piren. Där monterade vi upp stativet och fotograferade stormen och vågorna och ljusen från hamnen långt borta. Vågorna slog över och piskade mot ansiktet och jag blåste nästan bort. Saltvatten i mungiporna. Jag fick låna hans handskar. Allt var väldigt fint.

Sedan blev det väldigt sent och jag var kall och fuktig ända in mot huden. Vi åkte spårvagnen tillbaka, satt mitt emot varandra. Hans knä mot mitt. Jag tittade ut genom glaset, såg honom där. Han log. När vi nästan var framme puttade han lite med sitt knä mot mitt, frågade om jag ville sova hos honom. Det var som om frågan hade hängt i luften i flera tysta minuter. Jag visste inte vad jag skulle svara. Så svårt att säga nej och vara förnuftig när hela jag bara skriker efter att få vira in mej i hans täcke och bli varm igen.

"Vill du sova hos mej?"
"Jag vet inte."
"Det kanske inte är en så bra idé?"
"Nä, det är det nog inte."

Så jag sov där.

Ylade inte några månsånger

2005-09-14T08:10:00.000+02:00

Vaknade fem idag igen. Jag vill kunna sova. Jag behöver det nu.

Igår kväll var jag och M på teater. Vi köpte biljetterna för flera veckor sedan. Innan vi skulle träffas, när jag gick runt runt i lägenheten och väntade på att klockan skulle bli halv sex, kände jag mej inte stabilast i stan. Fortfarande explosionsrisk. Jag var rädd för att jag kanske skulle skrika rakt ut mitt under föreställningen eller att jag skulle börja gråta när vi satt där i varsin sammetsstol med bara några centimeter emellan. (Men ändå hur långt som helst.)
Men jag bet ihop om alla känslor. Det gick bra. Jag ylade inte några månsånger.

Tidigare på eftermiddagen hade Linda ringt och jag grät i telefonen en lång stund. Det är skönt med henne, jag behöver inte tänka mej för eller sortera känslorna. Dom får komma som dom vill.

Det är så skrämmande att han inte kan se det fina längre. Hur blev det så här? Jag vill bara ha det bra med honom. Jag vill backa lite, några veckor bara. Göra om.

Det står en tavla på golvet, lutad mot hans gamla garderob som är tom nu. Vi fick den när vi flyttade ihop för första gången för tre år sedan. En kommunikationstavla. Det är ett nät av svarta rutor med text. En röd ruta. Håll om mej.

Hallå!
Hör du mej?
Var är jag?
Hallå
Var är du?
Vem är jag?
inte
dit
jag hör dig inte
vägen
hem
gå
vem är du
nu
ut
väg
jag
Hallå!
håll om mej
sedan
allt är bra
var är du?
ser
ingenting
lycka
vill
mer
nu
någonting
gråt inte
skrik
du
hahaha
hör dig inte
vill väl
inte
gå vilse
vägen
ser inte
ser dig
här är jag
nu
hemma
i mig
själv
hos dig

Sex sidor panik

2005-09-13T15:44:00.000+02:00

Det kan hända att jag imorse när jag skulle till skolan åkte förbi hans lägenhet. Det kan hända att jag ringde på hans dörr halv tio och väckte honom och kanske satt jag på hans skrivbordsstol och läste upp flera sidor nerklottrade osammanhängande meningar som jag skrivit på morgonen. Sex sidor panik.

Det här går ju inte alls.

Explosioner vid kemihuset

2005-09-13T14:26:00.000+02:00

Jag skolkar. Jag kunde inte stanna, gick i pausen på föreläsningen. Lars blev orolig när jag tog väskan och jackan och gick, han följde efter mej ut. Men jag kunde inte prata med honom. Det gjorde för ont. Jag skulle ha exploderat där utanför kemihuset om jag bara öppnat munnen. Jag grät inte på spårvagnen.

Allt handlar om mej och M. Hon som föreläste sa att det skulle handla om gruppdynamik idag men det gjorde det inte alls. Gruppens livscykel som går genom smekmånadsfas till konfliktfas, vidare till en platå och sedan mognadsfas. Det är i mognadsfasen som de riktiga underverken sker. Inte under smekmånadsfasen som många tror. Och om det uppstår en konflikt ska man inte backa utan säga "Yes, äntligen! Nu kan det börja hända grejer!".
Jag var tvungen att gå.

Och jag gick alldeles tyst

2005-09-13T08:14:00.000+02:00

Jag vaknade klockan fem.
Sedan snurrade tankarna i hög hastighet i två timmar innan jag klev upp. Jag förstår inte hur han inte kan se det fina i det vi har, hur han inte kan vilja ha mer, hur han inte kan vilja göra det bättre. Det är så mycket jag skulle vilja göra.

Jag vill bjuda på lördagsfrukost, många pålägg upplagda på fat, i min nya lägenhet. Jag vill gå genom höstregnet och hitta antikvariat och handla hundra böcker att rada upp i den nya bokhyllan. Jag vill gå på nattpromenader. Jag vill tjata känslor och fåna mej och dansa i köket. Jag vill bli grädden på moset, inte nöta, inte ta för givet. Jag vill ösa kärlek över. Jag vill ta med honom till Dulkajaure och visa hur fint det är på kvällen när himlen speglar sig i vattenytan. Jag vill frysa i tältet. En sovsäck. Jag vill åka skidor i fjällen fastän jag inte tycker om det riktigt. Och äta apelsiner. Jag vill bli det där paret som satt på klipporna i Hällsvik. Om han ville åka iväg imorgon till varmare breddgrader och leta efter The Beach med mej skulle jag kasta mej iväg. På riktigt. Jag vill måla en tavla till honom med många detaljer.

Susanna ringde halv åtta. Hon hade vaknat med hjärtklappning efter att ha drömt mardrömmar om mej. Jag hade gått på en bro i mörkret. Den hade vajat och tårarna hade runnit och jag hade skrikit rakt ut att nu rasar det, jag kommer inte att klara det.

Konstigt. Men riktigt så var det inte. Det var bara mörkt och en bro utan bilar och sorgsna tankar. Inga tårar. Och jag gick alldeles tyst.

Varma fötter och kalla fingrar

2005-09-12T23:05:00.000+02:00

Allt är väldigt sorgligt.
Han kom hit och åt middag idag. Han fick smaka på pastasåsen som var kvar sedan igår. Sedan grät jag alla soffkuddarna blöta. Han är så varm och mjuk och fin och inte min alls. Jag blir tokig. När det hade blivit svart ute gick vi ut och gick. Vi promenerade på massa konstiga stigar och motorvägstrottoarer. Korsade motet och gick längs bangården. Det var fint med tågen och spårvagnslysena och bilarna som körde alldeles för snabbt. Jag önskar att vi kunde göra det varje kväll även om det var lite kallt om fingrarna.

Idag var postfacket inte tomt. Jag fick ett stort brev från mamma idag. Där i låg ett par sockar som hon hade stickat. Hon hade försökt få bort hundhåren så gott det gick. Hon tyckte att jag åtminstone kunde försöka hålla mej varm om fötterna nu. Jag saknar mamma. Också.

Det är som en människa fast två

2005-09-11T19:57:00.000+02:00

Jag fungerar inte normalt.
Det känns som att jag är ganska långt ifrån mitt bästa jag just nu.

Det är alltid jag som ringer. Han har ju sagt att han behöver vara ifred nu. Jag går och biter ihop i flera dagar och tänker att jag ska vänta ut honom, att snart måste han väl ändå ringa. Men det gör han inte. Och till slut står jag inte ut längre och så ringer jag. Och han är alltid väldigt trevlig och gullig och nästan som vanligt men det hjälper inte.

(Nej. Nu får det vara slut på dom här dumheterna snart.
Jag är bättre än så här. Jag står inte för mej när jag gråter och ylar i telefonen.)

Tankarna har ändå stannat av lite. Det snurrar inte riktigt i samma hastighet som förut. Det är skönt. Jag kom att tänka på att det är exakt två månader idag sedan allt vändes upp och ner. Jag minns natten på tåget upp till Umeå dagen efteråt. Jag åkte baklänges.

Jag har knappt sagt ett ord idag. Bara något enstaka till kassörskan på ICA. Konstigt.

Det bor en hare på kyrkogården här bredvid. Jag har sett den flera gånger. Idag gick jag runt på grusgångarna och sparkade torkade löv med mina rosa kinaskor och så upptäckte jag den mellan två gravstenar. Vi tittade på varandra. Sedan sprang den vidare och jag gick och satte mej på min vanliga bänk.

Jag hänger där ganska ofta. Det är fint under de där stora trädkronorna. Jag börjar känna igen några andra människor som vankar runt på gångarna. Det finns ett ungt par som är där och motionerar. Jag har sett dom också flera gånger. Dom har en rad konstiga övningar för sig. Dom står och hoppar upp och ned på bänkarna och springer framåt och bakåt och stegar åt sidan. Jag har fortfarande inte listat ut mönstret. De ser ut som två dressyrhästar. Rör sig alltid helt i takt. Det är som en människa fast två. Jag har inte sett dom på ett tag nu. Dom kanske har flyttat.

Om mina orkidéer

2005-09-11T15:30:00.000+02:00

Inatt när jag kom hem upptäckte jag ett nytt skott på orkidén. Jag vet inte vad det betyder.

Jag fick den orkidén av M på alla hjärtans dag. Den stod i hallen och blommade och väntade på mej när jag kom hem från skolan. Den blommade i några månader och sedan skrumpnade den ihop. Men jag lät den stå kvar i fönstret, tänkte att den kanske skulle börja leva igen.

När jag kom tillbaka till en tom lägenhet efter sommarveckorna i Umeå stod orkidén fortfarande där torkad på fönsterbrädan. Jag blev lite arg på mej själv, tänkte att det var på tiden att jag insåg att den var död. Hade planerat att marschera ner till soprummet och slänga den. Men jag kom av mej. Jag vet inte vad som kom emellan. Den fick stå kvar.

Och nu verkar den ha vaknat igen. Jag som hade slutat vattna och allt. Nu kan jag verkligen inte förmå mej att slänga bort den. Även om den är ful och skrumpen med bara ett litet ljusgrönt skott i toppen. Man måste titta väldigt nära annars ser det bara dött ut alltihop.

Min andra orkidé har blommat jag vet inte hur länge. Sexton blommor nu. Den är vit och fin och överjordisk. Jag har köpt den själv.

but I lost it somehow

2005-09-10T15:18:00.000+02:00

[13:33] F: Är du där?
[13:51] M: ja nu iaf
[13:55] M: hej hej ?
[13:55] F: Hej hej
[13:55] F: Stod och diskade och lyssnade på It must have been love
[13:56] F: på höööög volym
[13:56] F: Jag har inget särskilt att säga
[13:56] M: ;>
[13:56] F: Och det värsta..
[13:56] M: är?
[13:56] F: Helena Paparizou: Why can't we give each other our love
[13:56] F: Unconditional true love
[13:56] F: Look inside us for the light in our soul
[13:56] F: Why can't we heal each others heart
[13:56] F: Never let us fall apart
[13:56] F: Look inside us for the light in our soul
[13:56] F: light in our soul
[13:56] F: Ganska fånigt
[13:57] F: Vad har du köpt för sprit?
[13:57] M: ingen sprit bara öl, lite random sorter
[13:57] M: och en smirnoff ice
[13:57] F: Schysst
[13:58] F: Jag har också köpt öl. Tre sofiero.
[13:58] F: Sofieeeero.
[13:58] M: ;) jag köpte nästan dom oxo
[13:59] F: Vill du att jag ska tycka om dej?
[13:59] M: ja och jag tycker om dig
[14:00] M: vart skulle 4an ikväll?
[14:00] F: Ja men vill du att jag ska tycka om dej på det där andra sättet?
[14:00] F: Inte som jag tycker om Trixa och Linda.
[14:00] M: men kan vi släppa det en stund snälla?
[14:00] F: Okej.
[14:00] F: Hur länge?
[14:01] M: din lilla kebab
[14:01] M: =)

[14:29] F: Hejdå. Ha det så roligt ikväll! Nu ska jag blogga.
[14:30] M: hehe
[14:31] F: Hur kopierar jag här?
[14:34] M: det är lite special i mirc
[14:34] M: bara att markera
[14:34] M: MEN
[14:34] M: lr nevermind
[14:37] F: Eller vaddå MEN?
[14:39] M: det var egentligen bara att om du lägger i direkta fraser ifrån denna konversationen så kan jag hitta din blog sen genom google ;)
[14:39] F: Va?
[14:39] F: Åh nej.
[14:40] M: jag ska inte läsa ngt dock
[14:40] M: om du inte vill
[14:40] M: fast jag vill gärna det
[14:40] M: så du får gärna ge mig URLen :)
[14:41] M: man ska ju stå för det man skriver... eller?
[14:41] F: Nja. Känns inte som om det är skrivet för dej. Det handlar ju om dej. Eller jag vet inte.
[14:41] F: Helt enkelt: Det känns som om allt är väldigt skört just nu. Jag måste ha ett forum där jag kan kasta ut allt.
[14:42] F: Utan att tänka på att du ska läsa det.
[14:42] M: jaja jag ska inte rota i din grejor
[14:42] M: a
[14:42] F: Med dej är det lite spel just nu ju.
[14:42] M: din lilla player

Och himlar i kanalerna

2005-09-09T19:40:00.000+02:00

Jag ringde honom igår. Det hade gått fem dygn.

Först gick jag och vankade fram och tillbaka i lägenheten, klottrade i mitt skrivblock, hamrade på tangentbordet. Till slut bestämde jag mej för att ringa och så gjorde jag det innan jag hann ångra mej och vi bestämde oss för att träffas och jag åkte dit och vi satt i hans nya lägenhet i varsin fåtölj. Jag i den vinröda och han i den gula. Vi nuddade inte varandra. Jag grät lite.
Det är en väldigt avslöjande ljussättning på spårvagnarna. Allt syns. Det spelade inte någon roll igår. När jag stod vid Brunnsparken och väntade på spårvagnen hängde jag över räcket och stirrade ner i kanalen. Vattnet var svart och jag såg himlen där nere.

(Nu ringde min kusin. Han ringer nästan aldrig och det gör inte jag heller. Men vi känner varandra ganska bra på något sätt fastän vi lever i två helt olika världar och alltid har gjort det. Det var en björn som hade skitit på grusvägen mitt emellan Jonas hus och vägen ner mot sjön. Mitt i city.)

Idag var jag nästan ensam i skolan. Inte ens Anders hade orkat sig dit. Eller Therese. Vi är visst lediga på fredagar. Jag kom till ritsalen vid nio och satt vid mitt bord och stirrade i kursböckerna i fem timmar. Jag gillar skolan just nu. Det är tryggt med skolan. Jag längtar nästan till måndag. Det är ju sjukt.

Viktor skrev nyss ett meddelande. Ville locka iväg mej på fest ute på Hisingen.
Jag uppskattar att han frågar men kan inte kasta mej iväg nu. Jag är minst av allt spontan idag. Jag behöver rutiner. Jag måste följa schemat. Träna, äta mat, skriva lite, se på tv, somna i soffan till Skruva den som Beckham.

Saknar

2005-09-07T18:18:00.000+02:00

Jag saknar så att det värker i magen.
Det sitter på det vanliga stället. Lite till vänster.
När ska det gå över?

Jag vill ringa men jag vill inte.

Tio andra människor har ringt sedan jag kom hem men inte M. Jag undrar vad han tänker.

Vi blev som dom andra

2005-09-06T19:25:00.000+02:00

Åh. Jag blir så trött på orden. De bara krånglar runt och stänger in. Aaaa slfjaöfs.

Måste göra något. Målargrejerna ligger framme på köksbordet. Jag har köpt en ny pensel. Inte riktigt på humör bara. Ska nog göra en egen startsida till datorn. Jag vill inte ha hans längre, med alla de ställen han brukar besöka. Varför har jag någonsin haft det?
(Hela tiden minnen. Jag går genom allén, det är höst ute, det prasslar i löven. Jag tänker på hundpromenaderna i Vallda. Min röda annorak. Hör några klasskamrater nämna Vinga fyr och jag slungas iväg i tankarna. Tänker på alla nätter i bäddsoffan.
Mannen på spårvagnen har likadana bruna skor. Det rispar på det bedövade.)

(Och han säger att jag är beroende och så flyttar han iväg och stänger in sig med sin dator på 26 kvadrat. Vad vore han utan. )

Det är som om allting bara går runt. Det är skrämmande.
När A och jag gjorde slut skickade han en skiva till mej med en låt på. Vi blev som dom andra.
Nu har det hänt igen. Jag förstår inte hur jag kunde falla så handlöst, bara kasta mej rakt ut. (Som om jag hade kunnat göra annorlunda.)
Allt är väldigt sorgligt.

Blundar mot solen men det hjälper inte

2005-09-06T18:44:00.000+02:00

Först mitt på dagen märkte jag alla dessa människor klädda i vitt och ljusgrönt och kjol och turkosa linnen. Det var då jag upptäckte att det var sommar idag. Jag hade jeans och långärmad svart kofta och en randig tröja under. Klädd för höst. Kallt väder. Jag vill att det ska vara kallt. Det stämmer bättre med mitt humör. Solen tinar inte alls. Jag blundade mot solen när jag stod och väntade på spårvagnen men det hjälpte inte. Saker och ting fungerar inte riktigt som de brukar. Hörde rykten i skolan om att det kanske skulle regna imorgon. Det låter bra. Jag vill att det ska smattra på fönsterbrädan här utanför.

Jag känner mej förvånansvärt lugn. På något sätt flyter det framåt. Och jag klarar mej utan mitt skrivblock. Det är inte som för några veckor sedan när jag inte kunde gå någonstans utan att klottra varenda liten pappersbit full. Hade jag inte blocket skrev jag på kvitton, på bussbiljetten, i metromarginalerna.

Ska nog gå en kvällskurs och teckna kroki på skolan. De två första åren på utbildningen hade vi nästan en dag i veckan i ateljéerna. Men det här året har vi ingenting. Jag saknar det.

Jag vet inte om jag saknar honom. Jag vågar inte sakna honom. Men när det ringer känner jag ett stick i magen varje gång och jag lyfter på luren och hör bruset i andra änden och tänker att snart kanske hans röst bryter igenom. Konstigt hur många tankar som kan rymmas i mellanrummet från det att luren lyfts tills det att mamma eller Sara eller Linda eller någon av alla de andra som ringer ganska ofta säger hej.
Jag förstår inte hur han tänker.

Jag kanske aldrig har varit ensam förut.
Jag kanske aldrig har varit ensam förut.
Det här kanske är väldigt nyttigt och livsnödvändigt och utvecklande och lärorikt men oj vad jobbigt det är.

Det var som jag sa till Lina. Ibland när man vaknar mitt i natten och känner sig ensam ensam är det nästan som om man inte existerar. Konstig känsla.

Shit. Min mamma har cancer.

Bedövad

2005-09-06T08:20:00.000+02:00

Bedövad.
Nu har jag vaknat och ätit havregrynsgröt. Jag börjar kunna äta igen. Jag brukar inte ha några problem med mat. Men på sistone har jag inte haft någon matlust alls. Jag har bara velat kräkas.

Jag känner mej lite arg. Jag tror att det är en bra känsla.

Mamma genomgår andra delen av behandlingen nu. Strålning.
Det är mycket nu.

Jag längtar hem till Umeå lite. Vill vakna i rummet på övervåningen, småprata med mamma när jag äter frukost och läser morgontidningen, gå en lång promenad med hunden genom det höga gräset på slätten. Kall klar höstluft. Här är det en helt annan luft. Göteborgsluft. Stadsluft.

Nu ska jag åka till skolan och dränka mej i andra tankar.

Tomt postfack och sjutton grader

2005-09-05T21:05:00.000+02:00

Måndag.
Sansad dag men jag började nästan gråta mitt i föreläsningen imorse. Men jag kunde mota bort tankarna. Kan inte tänka framåt eller bakåt utan kan bara existera just nu. Det är enda sättet. Sedan flöt dagen vidare. Jag stannade i skolan och läste med dom andra. Skönt med röster runt omkring. Jag kanske flyttar till skolan.

Sedan åkte jag direkt till Lina. Hon är fin. Jag saknar henne när hon inte längre finns i vardagen.

Minns när jag var hos läkaren i våras och han lyssnade på mitt hjärta. Det slår så fort sa han och så tittade han på mej. Jag vet sa jag. Det springer ifrån mej.

Varje dag när jag kommer hem river jag upp postfacket. Som om jag tror att det ska ligga något intressant brev där. Men det gör det aldrig. Jag vet inte vad jag hade tänkt mej. (Eller jag river inte upp postfacket. Jag sticker in handen i luckan. Jag har inte använt postnyckeln under de två år jag bott här.)

Ingen kontakt idag. Jag har inte ens varit nära att ringa.

När jag åkte hem med bussen genom stan åkte jag förbi torget som han bor bakom. Konstigt att tänka på allt det där varma fina som finns där bakom husen inte många meter bort.

Han har börjat spela datorspel igen. Jag kanske också ska göra det. Jag kanske också vill fly in i en färgglad värld. Jag är allvarlig. Jag har knappt spelat datorspel. Det kan vara dags att börja nu.

Jag har ont i magen.
Det är svart ute. Sjutton grader.

Equilibrium distance

2005-09-04T19:57:00.000+02:00

Det är värst på morgonen. Nu är det kväll. Det är bra. Han har skrivit ett kort mejl. Jag svarade med 13 tecken. Har handlat och tränat och ätit mat. Skalade morötterna med osthyveln. Han fick potatisskalaren när han flyttade.

Har läst tre sidor kurslitteratur. Equilibrium distance och bonding energy.
Bonding energy: the energy that would be required to separate two atoms to an infinite separation. När vi läste matte i samma klass en gång för evigheter sedan dränkte han mej med brev. Där fanns många konstiga tolkningar av definitioner av matematiska begrepp. Jag föll som en fura. Så småningom, efter snöstormen och den där gången när vi satt med handflatorna mot varandra i hans blå studentrum.

Igår när jag sa att jag inte skulle ringa på ett tag sa han okej och så log han. Som om han tänkte att jag inte klarar många timmar utan hans röst. Det gör jag. Det kände jag idag när jag gick hem från träningen, på bron över motorvägen.

Min syster ringde för en stund sedan. Lilla stora syster. Det blir så tydligt att mitt problematiska liv inte passar i hennes verklighet. Det rimmar dåligt med kedjehus och företaget och parmiddagar och kattungar. Jag snyftar i luren. Hanna skriker på mamma i andra änden. Hon vill visa sitt nya dataspel.
Ibland känns det som om jag inte ryms, att hon har fullt upp med sig och sitt. Men när jag tänker så skäms jag lite för hon bryr sig så mycket om mej.

Nu ska jag dricka välling och se på partiledardebatt på tv.
Allt är väldigt sorgligt.

Wake me up when september ends

2005-09-04T11:42:00.000+02:00

Och logiskt sett förstår jag. Jag vet att Lina har rätt när jag sitter och gråter i soffan, och hon trycker min hand och säger att hur som helst så blir det bra.
Det blir bra. Det ordnar sig. Även om det inte känns så nu.
Nej. För det kryper i kroppen nu. Jag vill bara skrika rakt ut i panik. Det var inte så här det skulle bli.

Alla kärleksklyschor på 37 kvadratmeter. Jag blir så trött på alltihop, och på mej. Men jag kan inte kliva ur just nu. Jag står mitt i och ser allt falla. Jag kan inte vara sansad och ta en promenad i fint väder. Det går inte. Han har varit här i tre år och nu är han det inte längre och det är obeskrivligt tomt.

Jag vet att det är mycket som måste ändras. Jag måste ändras. Han också.
Jag tror att jag måste känna på ett annat sätt att jag klarar mej själv. Att det inte finns någon annan att falla tillbaka på. För det är så det har varit på slutet. Även om vi har flyttat isär så har jag haft honom lite, han har ändå funnits där. Jag har hälsat på honom i hans nya lägenhet, vunnit mot honom i schack, vi har kramats i vår gamla säng. Det går inte. För då biter jag fast i det och flyter fram.

Han vill inte samma sak som jag just nu. Jag måste skapa mej ett liv med bara mej som jag trivs med. Men just nu förstår jag inte hur jag ska göra, vad jag ska fylla dagarna med. Ingenting känns roligt. Vill bara döda alla timmarna, komma igenom. Wake me up when september ends.

Jag kanske aldrig har varit ensam förut. Inte på det här sättet. Det kan vara så. Och inte är det någon tröst att tänka på alla dessa ensamma människor som somnar lika olyckliga som jag.

Den där känslan när man vaknar på natten och det bara finns mina tankar, mina andetag där. Ingen ingen annan. Skrikande tystnad. Det skär i hjärtat.

Nu ska jag promenera till Ica Nära och handla. Jag ska köpa ett frimärke så att jag kan skicka in och tacka ja till min nya lägenhet.
Sol ute. Nästan tjugo grader varmt. Det är ett stort träd utanför mitt fönster. Några blad har blivit gula. Det är höst.

Tusen timmar utan

2005-09-04T11:01:00.000+02:00

Tusen timmar utan.
Igår gick vi i solen. Åt glass. Jag sträckte mej efter handen. Den var alldeles slapp. Inget gensvar. Jag var tvungen att släppa.

Jag måste släppa. Kan inte gå runt och hålla en hand som inte håller min även om den är varm och mjuk och välkänd.
Det här fungerar inte. Jag kan inte hoppas och famla efter hans hand. Jag sa det när vi kom tillbaka till lägenheten. Sa att jag inte kan umgås med honom nu. Han fick tillbaka teaterbiljetten när han gick.

Allt är väldigt sorgligt. Jag vet inte vad jag ska göra av alla känslor.

Och timmarna. Vad gör alla ensamma människor hela dagarna?

Jag förstår inte. Jag vet inte hur det fungerar. Jag vet inte hur jag ska få dagarna att rulla. Klockan är bara just efter elva. Tusen timmar innan jag får somna i soffan igen.